Radikala feminister ser transpersonslagen som det allra största hotet mot kvinnor
Peter Vasterman hänvisar till NRC-artikeln av Menno Sedee, där könskritiska feminister – som av förespråkarna för transpersonslagen avfärdas som ”radikala” – förklarar varför självidentifiering undergräver de kvinnoutrymmen som har erövrats efter hård kamp.
Den skiljelinje som inte längre går att dölja
Den 11 september 2022 publicerade NRC Handelsblad ett reportage av Menno Sedee om den grupp feminister som motsätter sig den föreslagna ändringen av transpersonslagen. Vasterman uppmärksammade artikeln eftersom den för första gången i den nederländska kvalitetspressen lät en grupp komma till tals som i åratal hade trängts ut i marginalen: kvinnor som inte accepterar att gränsen mellan könen tas bort juridiskt. Regeringen Rutte IV vill ändra lagen så att ett besök i domstol och ett expertutlåtande inte längre krävs. Då räcker en underskrift hos kommunen för att officiellt byta kön. ”Med en lagändring blir det lättare att officiellt byta kön”, sammanfattar Sedee och Vasterman kärnan.
”Det allra största hotet mot kvinnor”
Femin isterna som uttalar sig i NRC-artikeln är inte obetydliga. Det är jurister, tidigare föreståndare för kvinnojourer, idrottstränare och historiker som står stadigt i sin ståndpunkt. Deras analys, som NRC återger den: ”Könskritiska feminister ser detta som det allra största hotet mot kvinnor.” Det är inte en retorisk överdrift för offentligheten, utan ett underbyggt påstående. Om kön uteslutande blir en fråga om självidentifiering försvinner den juridiska kategorin ”kvinna” som skyddad grupp. Kvoter, statistik, hälsoforskning, skydd för misshandlade kvinnor, kvinnoidrott, kvinnofängelser och riktade insatser – allt som den andra feministiska vågen har erövrat under åttio år bygger på en mätbart avgränsad kategori. Gör kategorin öppen för självdeklaration, och grunden försvinner.
Den ena rättighetskampen tränger undan den andra
NRC-artikeln låter också motrösten komma till tals: ändringen sker ”till transgenderrörelsens vrede”. Inte för att transorganisationer motsätter sig förenkling – det är just vad de vill ha – utan för att de avfärdar varje fråga om motstående rättigheter som transfobi. Vasterman påpekar att det är exakt den mekanism som i andra västländer har lett till rättsprocesser, stängda kliniker och politiska katastrofer: ett rättighetsramverk som framställer sig som en ren utvidgning av friheten, medan det i praktiken begränsar rättigheterna för en annan grupp – biologiska kvinnor. NRC-artikeln beskriver för första gången denna konflikt tydligt i ett etablerat nederländskt medium.
Vad ändringen konkret innebär
Den nuvarande transpersonslagen (sedan 2014) kräver ett expertutlåtande från en psykolog eller läkare. Ändringen avskaffar detta krav. I sina andra analyser påpekar Vasterman att den utvärdering som ligger till grund för avskaffandet är metodologiskt svag – tre intervjuade psykologer, fyra enkäter med oklara urval och en enkät med nio deltagare. Parlamentet rekommenderas att på denna grund ta bort en tröskel som faktiskt fungerar i praktiken: nästan tre fjärdedelar av kommunaltjänstemännen upplever utlåtandet som ett hinder mot bedrägerier och förhastade ändringar. Om utlåtandet försvinner återstår ett öppet självidentifieringssystem som i varje land där det har införts inom fem år har lett till rättsprocesser om kvinnoutrymmen.
Varför detta inte är ”en liten lagändring”
Den nederländska politiska klassen har i åratal framställt ändringen som en teknisk justering. Att den blev offentligt omstridd först 2022 är enligt Vasterman ett symptom på de nederländska mediernas blindhet inför denna fråga. I Storbritannien ledde ett liknande förslag – reformen av Skottlands Gender Recognition Act – till en politisk kris, Nicola Sturgeons avgång och till slut ett stopp genom Westminster. I Spanien följde en jordskredsartad förändring i statistiken över kvinnorelaterade brott efter att lagen om själv-ID trädde i kraft. I USA demoniseras kvinnor som påpekar dessa konsekvenser – JK Rowling är det mest kända exemplet – genom samordnade kampanjer. Samma dynamik hotar i Nederländerna.
Etiketten ”radikal”
En av de skarpaste signalerna i NRC-artikeln är själva inramningen. Kvinnor som pekar på konkreta konsekvenser för kvinnoutrymmen beskrivs inte som bekymrade, kritiska eller juridiskt kunniga. De får etiketten ”radikala” – en beteckning som i åratal har förknippats med terrorism, extremism och irrationalitet. Vasterman påpekar att detta har blivit mediernas standardinramning av kvinnor som ifrågasätter läran om självidentifiering. Språkbruket är ingen detalj: det avgör om en läsare uppfattar rösten som legitim eller hotfull. Att NRC åtminstone låter dessa röster komma till tals är en framgång. Att de fortfarande bär en delegitimerande etikett är precis det som feministerna kämpar mot.
Vad som står på spel
Transpersonslagen är inte den enda plats där denna skiljelinje går, men den är den mest konkreta. Den som låter kön sammanfalla med självdeklaration accepterar att en biologiskt manlig kropp hör hemma på en kvinnojour, i ett kvinnofängelse, i ett kvinnligt omklädningsrum eller i en kvinnlig idrottstävling så snart personen kryssar i det. Att feministerna som påpekar detta använder etiketten ”det allra största hotet” är ingen hysteri. Det är en konsekvensanalys. I sin analys ger Vasterman dem det erkännande som de flesta redaktioner förvägrar dem: att tas på allvar för vad de faktiskt säger, inte för hur de passar in i mediebilden.