Hem › Medicinskt › GnRH-agonister

GnRH-agonister inom könsbekräftande vård

GnRH-agonister (agonister av gonadotropinfrisättande hormon) är syntetiska peptider som stimulerar hypofysen så kraftigt att den blir okänslig för kroppens eget GnRH. Resultatet är att könskörtlarnas produktion av testosteron eller östrogen nästan helt upphör.

Substanser

De vanligaste GnRH-agonisterna är leuprorelin (Lupron, Lucrin), triptorelin (Decapeptyl, Pamorelin) och goserelin (Zoladex). De administreras vanligtvis som depotinjektioner med intervall på en till sex månader.

Verkningsmekanism

GnRH frisätts normalt pulsatilt från hypotalamus. Kontinuerlig exponering via en agonist leder först till en kortvarig ökning (flare-up) och därefter till desensibilisering av hypofysen. LH och FSH sjunker, varefter könskörtlarna nästan inte längre producerar några könshormoner. Effekten är reversibel efter avslutad behandling.

Användning hos ungdomar — pubertetshämmare

Inom det ursprungliga Dutch Protocol får ungdomar med ihållande könsdysfori i början av puberteten (Tannerstadium 2–3) en GnRH-agonist för att pausa puberteten. Tanken var att detta ger ”betänketid” och underlättar senare kirurgiska ingrepp genom mindre uttalade sekundära könskaraktäristika.

Användning hos vuxna

Hos vuxna transkvinnor kan GnRH-agonister vara ett alternativ till andra antiandrogener, såsom cyproteronacetat eller spironolakton, särskilt när testosteronsuppressionen är otillräcklig. WPATH:s Standards of Care version 8 och Endocrine Societys riktlinje nämner GnRH-agonister i detta sammanhang.

Cass Review och internationell omprövning

Den brittiska Cass Review (april 2024) drog slutsatsen att evidensunderlaget för användning av pubertetshämmare hos ungdomar med könsdysfori är svagt. De systematiska översikter som genomfördes av University of York fann otillräckliga belägg för effekter på psykiskt välbefinnande på medellång och lång sikt. NHS England beslutade 2024 att inte längre rutinmässigt förskriva pubertetshämmare vid könsdysfori och att endast göra dem tillgängliga inom ramen för klinisk forskning.

Möjliga biverkningar

Kända biverkningar är värmevallningar, trötthet, humörbesvär, viktuppgång och påverkan på bentätheten vid långvarig användning. Effekten på bentillväxt och den slutliga bentätheten hos ungdomar är föremål för pågående forskning.