Ungdomar som inte känner sig hemma i traditionella förväntningar på pojkar och flickor förtjänar trygghet, lugn och utrymme att lära känna sig själva. Det gäller både transungdomar och homosexuella och lesbiska ungdomar. I samhällsdebatten blandas dock sexuell läggning, könsuttryck och könsidentitet regelbundet ihop. Det kan vara särskilt förvirrande för ungdomar som avviker från heteronormativa eller stereotypa föreställningar.

En viktig utgångspunkt är därför enkel: sexuell läggning handlar om vem man blir kär i eller känner sexuell attraktion till; könsidentitet handlar om ens inre upplevelse av att vara kvinna, man, båda, ingetdera eller något annat. En lesbisk flicka är alltså inte "egentligen en pojke" för att hon tycker om flickor, och en homosexuell pojke är inte trans för att han inte är maskulin. Dessa saker kan sammanfalla, men det ena följer inte automatiskt av det andra.

Könsstereotyper är ingen diagnos

Barn och ungdomar upptäcker ofta sin personlighet genom kläder, fritidsintressen, vänskapsrelationer, beteende och förälskelser. En pojke som tycker om att dansa, är känslosam eller hellre umgås med flickor, och en flicka som vill ha kort hår, är tekniskt intresserad eller inte passar in i konventionella föreställningar om kvinnlighet, kan helt enkelt vara pojkar och flickor med en egen stil och personlighet.

Problemet uppstår när könsöverskridande beteende för snabbt tolkas som bevis på en annan könsidentitet. Det kan oavsiktligt bekräfta gamla stereotyper: som om en flicka bara kan vara flicka om hon är feminin, heterosexuell och intresserad av pojkar. För lesbiska och homosexuella ungdomar, som redan kan ha svårt att upptäcka och förhålla sig till sin sexuella läggning, kan det budskapet bli extra betungande.

Omsorgsfull vägledning innebär därför inte att könsdysfori viftas bort. Vissa ungdomar upplever faktiskt en ihållande och allvarlig inkongruens mellan sin kropp, sitt tilldelade kön och sin könsidentitet. Men en professionell bedömning måste ge utrymme åt flera möjliga förklaringar, däribland könsuttryck, sexuell läggning, kroppsuppfattning, social press, mobbning, psykisk ohälsa och frågor som hör puberteten till.

Vad forskning om ”desistance” visar – och inte visar

I äldre uppföljningsstudier av barn som hade remitterats till en klinik på grund av könsdysfori eller könsöverskridande beteende visade det sig att en betydande andel inte längre hade könsdysfori i tonåren. En nederländsk studie av Wallien och Cohen-Kettenis följde barn i genomsnitt omkring tio år och rapporterade att en del senare inte längre hade könsdysfori; homosexuell eller bisexuell läggning förekom relativt ofta i denna grupp. Författarna drog slutsatsen att homosexualitet eller bisexualitet var ett vanligt utfall bland barn som på den tiden remitterades med dessa problem. Läs studien av Wallien och Cohen-Kettenis.

En senare nederländsk uppföljningsstudie fann också att intensiteten i de könsdysforiska känslorna under barndomen hängde samman med sannolikheten för att dessa känslor skulle kvarstå i tonåren. Det understryker att barn med könsöverskridande beteende eller osäkerhet kring kön inte alla genomgår samma utveckling. Läs studien av Steensma och kollegor.

Begreppet desistance, som ofta översätts med att könsdysfori upphör eller inte fortsätter, kräver dock försiktighet. En systematisk litteraturstudie från 2022 visade att forskare använder olika definitioner: ibland handlar det om minskat lidande, ibland om en förändrad identitet och ibland om att inte vilja ha medicinsk behandling. Många klassiska studier härrör dessutom från en period med andra diagnostiska kategorier och andra patientgrupper än i dag. Siffrorna bör därför inte användas för att förutsäga enskilda ungdomars utveckling eller för att förneka transidentiteter. Läs den systematiska genomgången av begreppet desistance.

En viktig praktisk slutsats är dock att utvecklingen inte ser likadan ut för alla ungdomar och att tid och öppen utforskning därför är värdefulla. Äldre uppföljningsstudier visar inte att en viss form av stöd automatiskt leder till ett lesbiskt eller homosexuellt utfall. De visar framför allt att könsrelaterade problem under barndomen kan följa olika utvecklingsvägar, däribland ett framtida liv som homosexuell eller lesbisk vuxen utan medicinsk transition.

Attraktion till personer av samma kön i kliniska grupper

Flera kliniska studier har beskrivit en relativt stor andel ungdomar med attraktion till personer av samma kön bland dem som remitterats på grund av könsrelaterade problem. En kanadensisk studie av remisser till en könsidentitetsmottagning undersökte bland annat ålder, kön och sexuell läggning under perioden 1976–2011. Läs studien om remitteringsmönster. Även nederländsk forskning fann ett samband mellan könsöverskridande beteende under barndomen och homosexuell läggning senare i livet. Läs den nederländska prospektiva studien.

Det betyder inte att homosexuella ungdomar ”egentligen” är trans, eller tvärtom. Det betyder inte heller att varje ungdom som remitteras till en könsklinik kommer att visa sig vara homosexuell eller lesbisk. Däremot visar det att sexuell läggning inte får betraktas som en bisak i diagnostiken. För en ungdom som är rädd för att bli avvisad på grund av homosexuella känslor kan frågan ”är jag trans?” ibland hänga samman med bredare frågor om att höra till, kvinnlighet, manlighet, begär och relationer.

Öppen diagnostik motverkar förenkling

Den nederländska kvalitetsstandarden för transvård betonar att barn och ungdomar utvecklas kroppsligt, psykologiskt, socialt och sexuellt, och att denna utveckling kan påverka könsdysforiska känslor. Enligt standarden ska diagnostiken utföras av experter med kunskap om utvecklingspsykologi, psykopatologi, psykosociala omständigheter och differentialdiagnostik, inom ramen för ett multidisciplinärt team. Läs den nederländska kvalitetsstandarden för transvård.

Även Cass Review, som publicerades den 10 april 2024, förespråkar en bred och individualiserad bedömning av ungdomar med könsrelaterade problem. Inte en enda förklaring, utan hela utvecklingshistorien, den psykiska hälsan, familjesituationen, den sociala miljön och identitetsutvecklingen bör vägas in. Det nederländska hälsorådet konstaterade i juni 2026 också att den nederländska transvården omfattar en omfattande utforskande fas, där det finns utrymme för information, reflektion och frivilligt informerat samtycke. Läs hälsorådets rekommendation.

Vad föräldrar, skolor och vårdgivare kan göra

För föräldrar är den viktigaste hållningen att lyssna utan att föreskriva ett visst utfall. Ta en ungdoms känslor på allvar, men tydliggör att det inte behöver vara bråttom att genast ge alla frågor en slutgiltig etikett. En ungdom ska vara fri att vara trans, men lika fri att vara homosexuell, lesbisk, bisexuell, könsöverskridande eller fortfarande sökande.

Skolor kan bidra genom att aktivt motverka könsstereotyper och samtidigt göra homosexualitet och lesbisk synlighet till något normalt. Alla flickor som avviker från förväntningar på kvinnlighet vill inte vara pojkar; alla pojkar som avviker från förväntningar på manlighet vill inte vara flickor. Trygghet handlar om skydd mot mobbning, inte om att fastställa en identitet.

Vårdgivare har i uppgift att utforska frågorna nyfiket, icke-styrande och brett. Frågor om förälskelse, sexuell attraktion, skam, social press och föreställningar om manlighet och kvinnlighet innebär inte att könsdysfori förnekas. Tvärtom hjälper de till att förstå ungdomens hela person. Det är avgörande för att förhindra att homosexuella och lesbiska ungdomar i onödan upplever sig medicinskt behandlade, samtidigt som transungdomar får den seriösa och lämpliga vård de behöver.