Vad får en växande grupp tonårspojkar och unga män att inte längre känna sig hemma i sina egna kroppar, men däremot i en transidentitet? Den amerikanske kliniske psykologen och psykoanalytikern Joe Burgo, som nästan uteslutande arbetar med transidentifierade män, män som har detransitionerat och män som kämpar med autogynefili, gav sin syn på saken i ett öppenhjärtigt samtal med författaren Sarah Mittermaier. Hans slutsats: kulturen har inte längre något att erbjuda pojkar som hjälper dem att bli vuxna män, och kön fyller det tomrummet.
En kultur som inte längre lär pojkar något
Enligt Burgo växer pojkar upp med föreställningen att kön helt och hållet är inlärt – att pojkar och flickor i grunden är likadana och endast skiljer sig åt genom uppfostran. Den uppfattningen har enligt honom fått ett djupt fäste i skolor och inom vården: den amerikanska psykologföreningen APA publicerade 2018 riktlinjer som i stor utsträckning framställer maskulinitet som skadlig. Följden blir att pojkar som kommer in i puberteten och upplever testosteronets effekter i sina egna kroppar – mer aggressivitet, starkare sexdrift och riskbeteende – lär sig att dessa förändringar är fel eller farliga. Där tidigare generationer fortfarande hade ritualer, idrott eller pojkklubbar som gav den energin en plats, har dessa sammanhang enligt Burgo till stor del försvunnit eller blivit könsblandade. Det finns inte mycket kvar som kan lära pojkar att kanalisera sin växande kraft i stället för att undertrycka den.
Skam över den egna kroppen
Burgo ser ett återkommande mönster i sin praktik: pojkar som känner ett djupt obehag inför sin egen sexuella upphetsning, spontana erektioner och det enkla faktum att de dras till flickor. De är rädda för att uppfattas som "läskiga" eller "gränsöverskridande", och vissa ber till och med om östrogen för att slippa spontana erektioner. För pojkar som redan befinner sig utanför den sociala hierarkin med "alfamän" – klumpiga, tillbakadragna och föga framgångsrika hos flickor – kan utsikten att leva vidare som flicka framstå som lockande: en väg ut ur en kropp och en sexualitet som omgivningen ständigt får dem att känna skuld över.
Två återvändsgränder
Mittermaier sammanfattar det träffande i samtalet: pojkar erbjuds två dysfunktionella mallar. Antingen avvisar de fördömandet av maskulinitet och radikaliseras i riktning mot figurer som Andrew Tate, eller så avvisar de sig själva och därmed hela idén om att de en dag skulle bli män. Burgo betonar att detta inte handlar om en enda isolerad orsak: hos pojkar med plötsligt debuterande könsdysfori i puberteten (ROGD) ser han ofta en kombination av social klumpighet, överdriven användning av spel och pornografi samt en växande alienation från den egna kroppen. Kön erbjuder då, med hans ord, plötsligt "en utväg" – en förklaring och en identitet som undanröjer obehaget utan att den underliggande kampen bearbetas.
Vad detta betyder för den bredare debatten
Burgos analys ligger i linje med en växande grupp kliniker som inte vill se könsdysfori hos pojkar frikopplad från bredare utvecklingstendenser: försvinnandet av manliga förebilder, flykten in i skärmtid och en kultur som snarare problematiserar än vägleder maskulinitet. Hans uppmaning är inte att pojkar ska pressas tillbaka in i en föråldrad mall, utan att de faktiskt behöver något att växa mot: en vuxen och ansvarsfull form av maskulinitet, i stället för enbart en lista över saker de inte får vara.