Kampen mellan kön och genus

Peter Vasterman analyserar den nederländska translagen, verken av Kathleen Stock, Debra Soh och Helen Joyce samt konsekvenserna av självidentifiering för kvinnor, vetenskap och vården.

En lag som avskaffar biologin

Den nederländska translagen fastslår att det angivna könet på födelseattesten får ändras enbart på grundval av en förklaring. Ingen diagnos, ingen kroppslig behandling, ingen väntetid. Vasterman sammanfattar kärnan torrt: ”det enda som räknas i den nya lagen är den ’upplevda könsidentiteten’”. Därmed kopplas den juridiska könsdefinitionen loss från den biologiska. Det verkar vara en administrativ justering, men innebär en förskjutning av vad en kvinna eller en man juridiskt är – från en observerbar egenskap till en inre känsla.

Tre filosofer som analyserar ideologin

Vasterman behandlar tre böcker: Material Girls av filosofen Kathleen Stock, The End of Gender av sexologen Debra Soh och Trans av journalisten Helen Joyce. Ingen av dessa författare förnekar att transpersoner förtjänar rättigheter. Det de ifrågasätter är påståendet att en inre ”könsidentitet” bokstavligen gör någon till kvinna eller man. Deras arbete tvingar fram skillnaden igen: kön är biologiskt, genus är en uppsättning sociala förväntningar och självidentifiering förändrar inget av detta. Det är precis denna skillnad som den nederländska lagen suddar ut.

Biologin spelar roll – även för beteendet

Påståendet att könsskillnader enbart är sociala konstruktioner håller inte när man ser vad djur- och människoforskning visar. Fosterexponering för testosteron påverkar lekbeteende, yrkespreferenser och intressen. Soh analyserar detta utförligt: bilden av ett ”blankt blad” som enbart kulturen skriver på stämmer inte. Vasterman drar den logiska slutsatsen: om kön medför biologiska skillnader i beteende är påståendet att ”kvinnlighet” är en rent social etikett ett ideologiskt påstående, inte ett vetenskapligt.

En ny grupp flickor förändrar bilden

Sedan 2012 har enorma antal tonårsflickor sökt sig till könskliniker utan någon tidigare historia av könsrelaterat obehag under barndomen. Plötsligt upptäcker de på TikTok, Tumblr eller i vänkretsar att de ”egentligen skulle vara pojkar”. Denna profil passar inte den klassiska patient för vilken Dutch Protocol skrevs. Vasterman ser här hur Lisa Littmans hypotes om social smitta får empiriskt stöd. Påståendet att dysfori alltid är medfödd och alltid kvarstår bryter samman inför denna kohort.

Kvinnoutrymmen och idrotten under press

Så snart ”kvinna” omdefinieras till ”vem som helst som känner sig så”, försvinner den juridiska grunden för könsspecifika verksamheter. Vasterman räknar upp: ”Det handlar inte bara om separata toaletter, utan också om omklädningsrum, fängelser, kvinnojourer och naturligtvis idrotten.” Inom vart och ett av dessa områden finns säkerhets- eller rättviseöverväganden som uttryckligen bygger på biologiskt kön. Joyce dokumenterar i sin bok hur brittisk och amerikansk politik under loppet av några år har förändrats utan offentlig debatt, med konkreta skadliga incidenter som följd.

Vetenskapen tystas

Tabut mot kritik har en kvävande effekt på forskningen. Stock drevs bort av studenter och kollegor vid sitt universitet. Forskare som ställer frågor om pubertetsblockerare, social smitta eller samsjuklighet får etiketten ”transfob”. Vasterman beskriver att ”många ämnen har förklarats tabu”. Ironin är att vetenskapen i nästan alla medicinska områden där det råder så stor osäkerhet kräver mer forskning. Här kriminaliseras själva frågan.

Diagnostik som bygger på självrapportering

Vasterman pekar på ett grundläggande diagnostiskt problem: ”Det är inte bara problematiskt att fastställa könsdysfori, eftersom allt beror på vad personen själv säger.” Det finns inget objektivt test, ingen biomarkör, ingen skanning. Diagnosen bygger på vad patienten berättar – helst en berättelse som passar de befintliga kriterierna. För vuxna kan det vara en avvägning som måste accepteras. För trettonåriga flickor, ofta med autism, ätstörning eller depression, öppnar det dörren till irreversibla ingrepp på grundval av självrapportering.

Detransitionerade som en blind fläck

En växande grupp före detta patienter – framför allt unga kvinnor som fick testosteron och mastektomi under tonåren – berättar offentligt om ånger och bestående kroppsliga skador. Transaktivister reagerar med förnekelse eller bagatellisering. Vasterman kallar detta en kvävande effekt ”som inte bara skadar kvinnors samhällsposition, utan också har kvävande effekter på vetenskapen”. Den som stöter bort dessa röster utesluter precis den kohort som har mest att säga om behandlingens resultat.

Vad som står på spel

Vasterman gör en syntes: kampen handlar inte om huruvida transpersoner existerar eller förtjänar rättigheter. Det gör de. Kampen handlar om huruvida en upplevd etikett ska skriva över kroppens faktiska biologi – juridiskt, medicinskt, idrottsligt och språkligt. De tre böcker han diskuterar svarar nej på den frågan, på tydliga vetenskapliga och filosofiska grunder. Den nederländska lagen svarar ja, utan att debatten någonsin har förts på ett ordentligt sätt. Skillnaden mellan dessa två ståndpunkter kommer under de kommande åren att strukturera varje politisk diskussion om omklädningsrum, kliniker, idrott och utrymmet för samtal.