Nio patienter, nio fall med en psykiatrisk bakgrund som inte alls – eller inte tillräckligt – kom fram när deras könsrelaterade vård inleddes. Det är kärnan i en retrospektiv studie från könskliniken vid Helsinki University Hospital, publicerad i Archives of Sexual Behavior. Författarna, däribland psykiatern Katinka Tuisku, omvärderade nio personer som ansökte om detransitionsvård mellan 2018 och 2019 och fann hos samtliga trauma, affektiva störningar eller dissociativa besvär som den tidigare diagnostiken hade missat.

Vad studien gjorde

Forskarna omvärderade sju patienter som tilldelats kvinnligt kön vid födseln och två som tilldelats manligt kön, med strukturerade kliniska intervjuer (SCID-I och SCID-II), kompletterande psykologiska undersökningar och en bedömning av anknytningsstil. I genomsnitt gick det sju år mellan den ursprungliga diagnosen könsdysfori och tidpunkten då en person sökte detransitionsvård – år då pubertetsblockerare, hormoner eller kirurgiska ingrepp redan hade genomförts.

Vad siffrorna visar

Alla nio patienter visade sig, utöver diagnosen könsdysfori, ha minst en annan psykiatrisk diagnos: affektiva störningar förekom hos samtliga, ångestsyndrom hos två tredjedelar och symtom på ätstörningar hos nästan fyra av fem. Andelen med diagnosen borderline personlighetssyndrom ökade från 22 till 33 procent, och nästan hälften rapporterade psykotiska symtom. Två tredjedelar av gruppen hade en historia av sexuella övergrepp eller våldtäkt, och forskarna drog slutsatsen att samtliga nio patienter hade haft en traumatisk barndom. Förmågan att arbeta eller studera sjönk från 67 till 33 procent mellan den första bedömningen och tidpunkten för detransitionen.

Skillnaden mellan källan och tolkningen

Forskarna själva drar en försiktig slutsats: de förespråkar bättre screening för trauma, dissociativa störningar och underliggande psykiatrisk problematik innan någon påbörjar medicinsk könsbekräftande vård, samt bättre tillgång till psykoterapi. Att de nio patienterna i efterhand själva nämnde svårigheter att acceptera sin kvinnlighet eller manlighet (två tredjedelar) eller sin attraktion till samma kön (en av nio) som en underliggande faktor, understryker hur en strikt ”bekräftande” strategi kan lämna sådana underliggande frågor obeaktade. Det är vår tolkning av resultaten, inte en ordagrann slutsats från författarna – de talar uttryckligen inte om procenttal för hela populationen, utan om en klinisk signal från en enda klinik.

En liten studie, men ingen liten signal

Nio patienter är få, och författarna medger själva detta: det rör sig inte om ett representativt urval och det saknas en kontrollgrupp. Men studien ansluter till ett bredare mönster som också framkom i den hittills största studien av detransition: ånger och återgång följer sällan en rak linje, och vägen dit är ofta mer komplex än den ursprungliga diagnosen gav vid handen. Även konstaterandet att de nordiska länderna själva rapporterar högre ångertal än man länge antog passar in i den bilden: när mätningarna blir mer noggranna dyker högre antal upp än vad den vedertagna 1-procentsmyten antyder.

För den som själv kämpar med frågan om den egna transitionen var rätt steg, eller för föräldrar som undrar vad som mer kan ligga bakom deras barns könsdysfori, samlar transspijt.nl konkret bakgrund och berättelser om detransition.

Källor

Kettula, K., Puustinen, N., Tynkkynen, L., Lempinen, L. & Tuisku, K. (2025). Gender Dysphoria and Detransitioning in Adults: An Analysis of Nine Patients from a Gender Identity Clinic from Finland. Archives of Sexual Behavior, 54(5), 1981–1990. Fritt tillgänglig via PubMed Central: pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC12162753.