Hur nederländska tv-framträdanden normaliserade könsbekräftande vård utan stöd i evidensen

"Vi fick en våg av patienter som efter de första tv-sändningarna tänkte: det där är jag." Det sade Jos Megens, då samordnare vid VU:s könsklinik i Amsterdam, när han såg tillbaka på slutet av 1970-talet. Han och endokrinologen Louis Gooren medverkade då för första gången i nederländska talkshower som Sonja Barends program och i Rondom Tien. Megens berättade att sjukhusets telefonlinjer dagen efter en sådan sändning gick "varma". Berättelsen kommer inte från kritiker, utan från dokumentären Transgender Pioniers i det nederländska public service-programmet Andere Tijden, som bygger på tv-bolagets eget arkiv.

En klinisk verksamhet som marknadsförde sig själv i tv

Det är ett obekvämt faktum som sällan återkommer i den officiella historieskrivningen om den nederländska könsbekräftande vården: patientströmmen till VU-kliniken växte inte främst genom att allmänläkare remitterade patienter utifrån kliniska kriterier, utan genom att människor kände igen sig i det de såg på tv. Megens själv kallar det en "våg" — ett ord som snarare för tankarna till allmänt intresse än till en noggrant utvärderad patientpopulation. Den amerikanska undersökande journalisten Mia Hughes beskriver denna mekanism i en aktuell essä för Genspect som en form av "iatrogen" tillväxt: behandlingsverksamheten skapade själv den efterfrågan som den sedan besvarade. Det är Hughes tolkning, inte ett fastslaget faktum — men de underliggande händelser hon beskriver går oberoende att återfinna i det nederländska public service-arkivet.

Förhistorien: Otto de Vaal och fallet i Arnhem

Rötterna går ännu längre tillbaka. Amsterdamläkaren Otto de Vaal (1916–1993) motsatte sig redan från 1950-talet offentligt uppfattningen att transsexualitet var en psykisk störning, efter ett uppmärksammat behandlingsfall i Arnhem 1959. Enligt Amsterdam UMC:s egen jubileumshistorik grundade De Vaal 1972 tillsammans med plastikkirurgen Philip Lamaker Stichting Genderfonds — föregångaren till den senare VU-könskliniken, där Gooren och senare Peggy Cohen-Kettenis byggde vidare på den behandlingsverksamhet som 1998 skulle mynna ut i den publikation som internationellt blev känd som Dutch Protocol.

Det är slående vad Amsterdam UMC:s egen tillbakablick berättar — och inte berättar. Texten beskriver internationella symposier och kunskapsutbyte mellan läkare som drivkrafter bakom klinikens tillväxt, men nämner inte alls de inhemska tv-framträdandena eller deras effekt på patientinflödet. Den medicinska självbilden är en berättelse om vetenskaplig uppbyggnad; bilden från det egna tv-arkivet handlar om folklig igenkänning via tv-rutan. Båda källorna gäller samma period och samma personer, men berättar en annan historia.

Det som aldrig prövades på nytt

Hughes påpekar i sin essä att det medicinsk-etiska godkännande som VU gav 1976 för könsbekräftande kirurgi därefter aldrig omprövades i grunden, inte heller när kliniken växte från en småskalig verksamhet för vuxna till en barn- och ungdomsavdelning med internationellt anseende. Det är ett långtgående påstående som vi inte själva har kunnat verifiera i något officiellt kommittéprotokoll — protokollen från sådana beslut är inte offentliga — men mönstret stämmer med vad vår egen genomgång av Dutch Protocol visar: en behandlingsmodell som växte som klinisk praxis under flera decennier innan utländska tillsynsmyndigheter — från Cass Review till svenska SBU — började granska evidensunderlaget systematiskt.

Den skillnaden är relevant för den nederländska allmänheten, som sällan har stannat upp och frågat hur den samhälleliga acceptansen för könsbekräftande vård egentligen växte fram i landet. Inte genom en stegvis uppbyggnad av forskningsunderlag följd av samhällsinformation — utan genom samhällsinformation som låg före forskningsunderlaget, och vars praktik sedan själv tolkades som bevis på samhälleligt stöd.

Varför detta är mer än historia

Det här är ingen berättelse om onda avsikter. Megens och Gooren handlade utifrån övertygelsen att de hjälpte människor som inte hade någon annanstans att vända sig, och för vissa tittare var igenkänningen på tv utan tvekan det första steget mot adekvat hjälp. Men skillnaden mellan "många känner igen sig i detta" och "den här behandlingen har vetenskapligt stöd" är precis den skillnad som flera decennier senare, i samband med Cass Review och den svenska omprövningen, fortfarande behövde göras. Den som vill förstå varför det dröjde så länge måste inte bara studera den kliniska facklitteraturen, utan också vardagsrummet: vad som visades i nederländsk tv under 1970- och 1980-talen och vad som togs för givet utan att prövas vidare. Arkivet med historiska nederländska källor på denna webbplats ställer medvetet dessa två lager — det medicinska och det samhälleliga — bredvid varandra.

För den som vill följa de kliniska fortsättningarna på denna historia — hur VU-verksamheten efter 1980-talet formaliserades vidare till det protokoll som fick efterföljare världen över — finns en omfattande rekonstruktion på dutchprotocol.nl, med Cohen-Kettenis, Delemarre-van de Waal och Goorens roller under perioden 1980–1990.

Källor

Andere Tijden (NPO), "Transgender Pioniers", avsnitt 90. anderetijden.nl/aflevering/90/Transgender-Pioniers

Amsterdam UMC, "Hur pionjärer blev experter: 50 år av könsbekräftande vård vid Amsterdam UMC", 2026. amsterdamumc.org

Mia Hughes, "How the Dutch Normalized Medical Madness", Genspect, 1 oktober 2026. genspect.substack.com/p/how-the-dutch-normalized-medical

NTvG, "Den första könsbekräftande operationen från kvinna till man i Nederländerna", 1959/60. ntvg.nl