Nästan 1 av 5 ungdomar som remitterades till Amsterdam UMC inledde aldrig en medicinsk behandling

Centre of Expertise on Gender Dysphoria vid Amsterdam UMC (VUmc) publicerade den 9 mars 2026 en studie i Journal of Sex & Marital Therapy som följde 1 470 ungdomar som remitterades till kliniken fortlöpande mellan 2009 och 2019. Forskarna — Frédérique de Rooy, Femke Dekkers, Thomas Steensma, Arne Popma, Baudewijntje Kreukels och Annelou de Vries — ville ta reda på vilka i denna grupp som till slut inte inledde någon könsbekräftande medicinsk behandling (pubertetsblockerare, hormoner), och varför.

264 av 1 470 ungdomar avbröt innan behandlingen hade börjat

Av de 1 470 remitterade ungdomarna tog 264 — 18 procent — aldrig steget till en medicinsk behandling. Den viktigaste orsaken, för 38,3 procent av denna grupp, var att ingen könsdysfori konstaterades vid en närmare utredning. För ytterligare 27,7 procent fanns könsdysforiska känslor, men en diagnostisk utredning visade sig inte vara genomförbar — till exempel eftersom andra problem behövde uppmärksammas först eller eftersom den unga personen själv avbröt. Det innebär att nästan två tredjedelar av gruppen som inte behandlades föll utanför processen av diagnostiska eller praktiska skäl, inte för att kliniken medvetet avvisade dem.

Mindre könsdysfori, men fler psykiska problem

Det är slående vilken bild som framträder när de två grupperna jämförs vid det första besöket. Ungdomar som till slut inte inledde någon medicinsk behandling rapporterade inledningsvis mindre allvarlig könsdysfori och en mindre negativ kroppsbild än ungdomar som började med pubertetsblockerare eller hormoner. Samtidigt hade ungdomarna som inte behandlades högre nivåer av problem med den allmänna psykiska funktionen. Med andra ord var de som inte påbörjade en medicinsk behandling inte helt enkelt ”friskare” — deras bredare psykiska problematik var snarare mer omfattande, medan de specifika könsdysforiska besvären var mindre uttalade.

Vad detta tillför den nederländska debatten

Hälsorådet konstaterade i juni 2026 att den nederländska transvården för ungdomar är ”omsorgsfullt utformad”, med omfattande diagnostik före varje medicinskt steg. Denna VUmc-studie bidrar med en konkret siffra: av fem ungdomar som kommer till kliniken lämnar ungefär en processen utan att någonsin ha fått pubertetsblockerare eller hormoner, oftast eftersom diagnosen könsdysfori inte kunde fastställas. Det motsäger bilden av en väloljad process där varje remiss automatiskt leder till medicinsk behandling.

Samtidigt visar studien att gruppen som faller bort inte utan vidare kan avfärdas som ett ”falskt alarm”: deras bredare psykiska problem var faktiskt allvarligare än hos gruppen som behandlades. Det väcker frågan om vad som händer med dessa ungdomar efter att könsutredningen avslutas, och om den vård som följer efter avbrottet är lika väl anpassad till dem som den könsbekräftande vården är till gruppen som fortsätter genom processen. Studien besvarar inte denna fråga, men dokumenterar för första gången denna grupps storlek och profil i detalj.