Den evige pojken: vad ett jungianskt perspektiv på könsideologi avslöjar

Varför får idén att en inre identitet står över det kroppsliga könet så stort genomslag just nu? Den amerikanske kliniske psykologen Bret Alderman söker inte svaret i samtiden, utan i Carl Jungs djupsykologi. I en intervju med det amerikanska nyhetsbrevet gender:hacked beskriver han transidentifikation som en samtida gestaltning av en arketyp som har dykt upp i myter och sagor i århundraden: puer aeternus, den evige pojken.

Den evige pojkens arketyp

Inom Jungs analytiska psykologi är puer aeternus den gestalt som vägrar landa i ett vuxet livs begränsningar: en fast identitet, en kropp med gränser och tidens gång. Peter Pan är dess mest kända litterära gestaltning — barnet som aldrig blir äldre, i Landet Ingenstans, om vilket Alderman citerar det talande uttrycket: ”I Landet Ingenstans blir något verkligt bara genom att man låtsas att det är verkligt.” Alderman betonar att han inte använder denna arketyp för att avfärda transidentifikation som overklig, utan för att förstå vad psyket försöker kommunicera genom den. En arketyp som träder fram är enligt honom alltid en signal — inte ett bokstavligt sanningsanspråk om världen, utan ett symboliskt budskap om något som kräver uppmärksamhet.

Postmodernismen som dissociation

En central del av Aldermans analys är förhållandet mellan könsideologi och det postmodernistiska tänkande som den växer fram ur. Dekonstruktion och genusteori är enligt honom inte bara filosofiska strömningar, utan intellektuella uttryck för en psykologisk dissociation: en inre avskiljning där representationen — berättelsen en person berättar om sig själv — tar den förkroppsligade verklighetens plats. När språk och självbild blir viktigare än kroppen själv skapas det enligt Alderman utrymme för att börja se det kroppsliga könet som något godtyckligt, något som lika gärna hade kunnat konstrueras på ett annat sätt.

Kroppen som en gräns som möjliggör utveckling

Mot denna dissociation ställer Alderman en kärnidé ur den jungianska traditionen: psykologisk mognad börjar med att man accepterar sin kroppsliga förankring och de naturliga gränser som följer med den. En kropp har ett kön, en ålder och begränsningar — och just acceptansen av detta, i stället för att resonera bort det, är det som gör det möjligt för en person att mogna psykologiskt. En kultur som behandlar biologin som en godtycklig konstruktion berövar sig enligt honom ett av de viktigaste ankarna för denna mognad.

En paradox: uppror med institutionernas välsignelse

Det som enligt Alderman gör vår tid unik är en paradox. Tidigare ungdomsrörelser som gjorde motstånd mot den etablerade ordningen gjorde det just därför att ordningen bjöd motstånd — det var ett verkligt uppror mot verklig auktoritet. Dagens identitetsrörelse åtnjuter däremot, till skillnad från exempelvis 1960-talets motkulturer, ett omfattande institutionellt stöd från skolor, medier och politiska beslut. En impuls som arketypiskt kretsar kring motstånd mot begränsningar bekräftas på så sätt av just de vuxna institutioner som normalt skulle sätta gränser. Det gör enligt Alderman dynamiken svårare att bryta än vid tidigare generationskonflikter: det finns inte längre något motstånd att göra uppror mot, och därmed inte heller någon tydlig punkt där den egna utvecklingen måste gå vidare.

Vad detta perspektiv tillför

Aldermans analys gör inte anspråk på att förklara varför en enskild person identifierar sig som trans — för det krävs fortsatt klinisk noggrannhet och uppmärksamhet på individen. Däremot erbjuder den en förklaringsram för det bredare kulturella fenomenet: varför just denna tid, med sin misstro mot kroppsliga begränsningar och sin tro på självvald identitet, är så bördig mark för idén att vem man är står frikopplat från vad kroppen är. Det är precis den typ av invändning som vanligtvis saknas i den gängse, bekräftande berättelsen om kön — inte som ett angrepp på den som kämpar med detta, utan som ytterligare ett lager för att förstå fenomenet.