Tyskland brottas med sin lag om självidentifikation: AfD vill upphäva den, CDU söker en medelväg

I Tyskland har en ny politisk strid blossat upp kring Selbstbestimmungsgesetz (SBGG), lagen om självidentifikation som trädde i kraft den 1 november 2024. Efter AfD:s valframgångar i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt 2026 lade AfD-ledamöter fram motioner om att helt riva upp lagen. Samtidigt cirkulerar förslag inom CDU om en medelväg: att inte avskaffa lagen, men att skärpa den. En nyligen publicerad essä på Genspect, skriven av en tidigare tysk Miljöpartist, blottlägger de politiska skiljelinjerna.

Vad lagen faktiskt gör

Selbstbestimmungsgesetz ersatte 2024 den gamla, betydligt krångligare Transsexuellengesetz. Sedan dess räcker det med en förklaring hos folkbokföringsmyndigheten för att ändra den juridiska könsregistreringen och förnamnet — utan läkarundersökning, psykologisk diagnos eller rättslig prövning. Vårt dossier på zelfidentificatie.nl jämför denna tyska väg med Spaniens och Nederländernas: alla tre valde en ren självdeklarationsmodell, men med olika åldersgränser och väntetider.

AfD:s påståenden — och vad som går att verifiera

Genspect-essän citerar AfD-motioner som förespråkar att återställa skyddet för minderåriga, personer med psykisk sårbarhet och kvinnors utrymmen, samt ett omedelbart moratorium för pubertetsblockerare och korsköns­hormoner för minderåriga. Den sista punkten är fristående från själva SBGG — lagen om självidentifikation reglerar den juridiska könsregistreringen för vuxna och ungdomar från 14 år (med en förälders samtycke), inte tillgången till medicinsk transitionsvård, som i Tyskland regleras genom separata riktlinjer. Den som läser lagen ser att AfD slår samman två separata frågor — juridisk registrering och medicinsk vård — i en och samma motion. Det är ett politiskt val, inte en beskrivning av vad lagen faktiskt reglerar.

Vad som går att verifiera är att lagen tillåter att registreringen ändras årligen utan ytterligare formaliteter, och att kritiker — däribland essän själv — pekar på avsaknaden av en tröskel som strukturellt borde förhindra missbruk av kvinnors utrymmen. Essän ger inga siffror på hur ofta detta faktiskt sker; sådana saknas hittills även i den offentliga tyska debatten.

Ett politiskt sanitärt cordon — och frågan om vem som fortfarande lyssnar

Essän beskriver också "Brandmauer", den tyska cordon sanitaire genom vilken etablerade partier kategoriskt utesluter samarbete med AfD. Författaren — själv tidigare medlem av De gröna och numera talesperson för föräldraföreningen Transteens-Sorge-Berechtigt — fick själv erfara detta: 2019 fick han instruktionen att inte skaka hand med AfD-ledamöter i kommunfullmäktige, i strid med sedvänjan i tyska kommunfullmäktige. Hans poäng: denna uteslutning av AfD som samtalspartner gör det också svårare för etablerade partier att öppet erkänna en innehållsligt svag del av sin egen lag — avsaknaden av en åldersgräns och en noggrannhetsprövning — av rädsla för att ett erkännande ska tolkas som stöd för AfD.

Den mekanismen förtjänar en kritisk kommentar: det är författarens analys, inget fastslaget faktum. Politisk uteslutning av ett parti säger ingenting om riktigheten i dess specifika lagförslag, och omvänt säger ett instämmande i en enskild punkt inget om ett godkännande av resten av partiets program. Vår redaktion intar därför ingen politisk ställning till AfD som parti här — kritiken riktas uteslutande mot innehållet i Selbstbestimmungsgesetz.

CDU-kompromissen: skärpa i stället för att avskaffa

Mer intressant för den nederländska läsaren är det alternativ som skisseras i essän utifrån CDU: att höja åldersgränsen till 25 år, införa obligatorisk medicinsk eller psykologisk vägledning och mer uttryckligt fastställa skyddet av kvinnors utrymmen — utan att stryka lagen i sin helhet. Det är ett annat tillvägagångssätt än den fullständiga återkallelse som AfD vill ha, och ligger i linje med vad som sker på andra håll i Europa: vår sida om genderpolitik per land visar att länder som Sverige och Finland just har backat från frikostiga självidentifikations- och behandlingsmodeller, utan att avskaffa dem helt.

Tyskland har hittills följt en annan linje än sina skandinaviska grannar. Vår tidigare artikel om tyska justitieministrars FN-kritik av SBGG beskrev redan tidigare interna tvivel inom den tyska rättsstaten själv om lagens precision. AfD-motionerna och CDU-kompromissen är ett nytt, politiskt kapitel i samma diskussion — inte dess början.

Vad detta betyder för debatten

Det tyska exemplet visar att en lag om självidentifikation utan åldersgräns, väntetid eller noggrannhetsprövning kan bli en politisk brytpunkt så snart praktiken inte lever upp till förväntningarna — även i ett land där en sådan lag antogs med brett stöd. För den nederländska debatten om jämförbar lagstiftning är det en relevant uppgift: inte för att den tyska politiska konstellationen kan överföras rakt av, utan för att de tekniska svagheter som pekas ut där — ingen åldersgräns, ingen prövning, inga siffror om missbruk — är exakt de punkter som även diskuteras i den nederländska transpersonslagen.

Källor

David Allison, "Germany: A Glimmer of Hope for Sex Realists?", Genspect, 28 september 2026. genspect.org/germany-a-glimmer-of-hope-for-sex-realists

Genderinfo.nl, "Duitse justitieministers uiten VN-kritiek op het Selbstbestimmungsgesetz", 2026. genderinfo.nl/artikelen/duitse-justitieministers-vn-kritiek-selbstbestimmungsgesetz-2026

Zelfidentificatie.nl, "Artikel 1:28 BW — wat staat er, wat staat er niet" (jämförelse med den tyska SBGG). zelfidentificatie.nl/artikel-1-28-bw