De nordiska länderna skiljer sig kraftigt åt i transvården – och anger själva en högre ångerfrekvens än vad som ofta rapporteras

De nordiska länderna nämns ofta i den nederländska debatten om transvård som exempel på ett förnuftigt och vetenskapligt underbyggt förhållningssätt. En ny översiktsstudie i Scandinavian Journal of Surgery, skriven av en grupp kirurger och läkare från Sverige, Finland, Norge, Island och Danmark, visar en annan bild: de fem länderna skiljer sig faktiskt anmärkningsvärt mycket åt, både när det gäller vilka som får tillgång till medicinsk transition och hur man hanterar osäkerheten kring konsekvenserna. Vad samma översikt säger om kirurgi står i artikeln om kirurgi i de fem nordiska länderna.

Fem länder, fem olika svar

Alla fem länder erbjuder offentligt finansierad transvård, men hur vården är organiserad skiljer sig kraftigt åt – från centralt styrda könsidentitetskliniker till ett mer utspritt utbud. Även juridiskt utvecklas länderna inte i samma takt: erkännande av en annan könsidentitet genom egen deklaration har nu införts i Danmark, Finland, Island och Norge. Sverige ändrade sin lag den 1 juli 2025: ändring kan göras från sexton års ålder, men det krävs fortfarande ett intyg från en läkare, psykolog eller annan utsedd vårdgivare, och Socialstyrelsen fattar beslut om ansökan. Fullständig självidentifikation finns alltså inte i Sverige. Det kan låta som en gemensam linje, men författarna beskriver samtidigt att den kliniska praktiken – vilka som kan få pubertetsblockerare, hormoner eller kirurgi – är organiserad på olika sätt i de olika länderna och har blivit betydligt mer försiktig än för ett decennium sedan.

Försiktigare vid sent debuterande könsdysfori

Det är anmärkningsvärt hur Finland och Sverige hanterar ungdomar vars könsdysfori uppstår först efter puberteten: i båda länderna kommer denna grupp vanligtvis inte i fråga för medicinsk transition under adolescensen. Det är en direkt följd av de systematiska översikter som Sverige och Finland tidigare lät genomföra om evidensen för pubertetsblockerare och hormoner hos minderåriga, vilka visade att evidensen är svag. Hur denna kursändring gick till, och hur Storbritannien följde efter, beskrivs på transtijd.nl. Danmark, Norge och Island uttrycker sig mer försiktigt, men även där präglas studien av återhållsamhet snarare än självklar remittering. Det handlar inte om något förbud – vården finns fortfarande kvar – men antagandet att ”de nordiska länderna” följer en enhetlig och generös linje håller inte vid en närmare läsning av denna översikt.

Den egna ångersiffran på 2,2 procent

Det kanske mest anmärkningsvärda avsnittet i översikten är hänvisningen till tidigare forskning av medförfattaren Cecilia Dhejne, som är knuten till Karolinska Institutet. I hennes långvariga svenska studie av personer som genomgick könsbekräftande kirurgi mellan 1960 och 2010 visade det sig att 2,2 procent senare hade lämnat in en juridisk ansökan om att upphäva sin transition. Författarna hänvisar själva till denna siffra i en artikel som uttryckligen inte är skriven för att misskreditera transvården. Den står därför i skarp kontrast till den andel på ”klart under 1 procent” som vanligtvis anges i nederländsk information och rapportering om ånger och detransition – och den siffran omfattar dessutom bara personer som tar det formella juridiska steget, inte alla som upplever ånger utan att någonsin dokumentera den officiellt.

För nederländska läsare är slutsatsen tvådelad. För det första finns det ingen ”nordisk modell”: de fem länderna har valt fem olika och delvis motstridiga svar på samma osäkerheter som även den nederländska transvården brottas med. För det andra erkänner även forskare som arbetar mitt i denna vård, i sin egen facktidskrift, en ångerfrekvens som är betydligt högre än den siffra som ämnet vanligtvis relativiseras med i Nederländerna. En översikt över forskningen finns under siffror om detransition. Hur den finska riktlinjen från 2020 påverkar en enskild persons överväganden kan läsas i COHERE Finland och jag på mijngender.nl.