Hem › Grundläggande information › Kön och sexualitet

Kön och sexualitet

Kön och sexualitet är närbesläktade men åtskilda begrepp. Sexuell läggning syftar på vem en person känner sig attraherad av och har en påvisbar biologisk komponent som fastställs tidigt i utvecklingen. ”Könsidentitet” syftar på en inre upplevelse av om man känner sig som man, kvinna eller något annat; detta är en teoretisk konstruktion vars vetenskapliga grund är betydligt svagare. Det är viktigt att inte blanda ihop de båda — inte bara för att undvika förvirring, utan också eftersom den nuvarande praktiken inom könsvård för unga i oproportionerligt hög grad drabbar homosexuella ungdomar.

Skillnaden mellan kön och sexualitet

Sexuell läggning (heterosexuell, homosexuell, bisexuell) beskriver ett mönster av attraktion och har, så långt forskningen visar, en betydande biologisk grund: tvillingstudier, forskning om prenatala hormoner och ihållande mönster genom historien pekar på detta. Homosexualitet är inte ett val eller en identitet i betydelsen en känsla; det är en varaktig egenskap.

”Könsidentitet” är ett betydligt yngre och omstritt begrepp (se Könsidentitet och könsuttryck). Det är inte objektivt mätbart och bygger på självrapportering. Den som likställer de båda begreppen som om de vore av samma natur antyder en vetenskaplig likvärdighet som inte finns.

Historisk sammanblandning av kön och sexualitet

Under 1800-talet blandades homosexualitet och könsvariation faktiskt ihop i den så kallade ”inversions”-teorin: en homosexuell man skulle ha ”en kvinnlig själ i en manlig kropp”. Sexologin klargjorde gradvis denna sammanblandning under 1900-talet: homosexualitet är inte en könsfråga utan en fråga om sexuell läggning.

Ironiskt nog återkommer något i dagens ”könsbekräftande” diskurs som starkt liknar den gamla inversionsteorin. När en maskulin flicka eller en feminin pojke automatiskt tolkas som ”egentligen trans” aktiveras det gamla felaktiga schemat på nytt — nämligen att ett avvikande könsuttryck skulle tyda på ett ”felaktigt” kroppsligt kön — nu dessutom tillsammans med medicinska ingrepp. LHB-aktivister som Bev Jackson och organisationer som LGB Alliance har protesterat kraftfullt mot detta.

Sexualitet och transidentifiering

Sambandet mellan sexuell läggning och transidentifiering är känt från den kliniska litteraturen. Den klassiska studien av Steensma et al. (2013) visade att en stor majoritet av barn med könsvariation, om utvecklingen får fortgå ostört, inte blir trans utan utvecklas till homosexuella eller bisexuella vuxna. Liknande resultat kommer från tidigare studier av Zucker, Bailey och andra.

Detta har stor praktisk betydelse. En ”könsbekräftande” väg för barn före puberteten med könsvariation — social transition följd av pubertetsblockerare — leder statistiskt förväntat till att en betydande andel av dem som skulle ha blivit homosexuella ungdomar i stället medicineras till steriliserade ”korssexuella” personer. Kliniker som Susan Bradley, Kenneth Zucker och Hilary Cass har pekat på den iatrogena homo-konverteringskomponenten i denna praktik.

Hos vuxna män som genomgår transition finns ett annat mönster som har dokumenterats inom forskningen: autogynefili, en sexuell läggning där en man känner sig attraherad av föreställningen om sig själv som kvinna (Ray Blanchard, Anne Lawrence, J. Michael Bailey). Denna hypotes är mycket omstridd inom den aktivistiska diskursen och undertrycks ofta, men erkänns brett i den kliniska litteraturen som ett verkligt fenomen.

HBTQI+ och förhållandet till kön

Kopplingen mellan transaktivism och homorättsrörelsen under paraplyet ”HBTQI+” betraktas kritiskt av ett växande antal LHB-personer. Argumenten för homorättigheter (jämlikhet grundad på en medfödd läggning, rätten att ingå relationer med vem man vill) skiljer sig fundamentalt från argumenten inom transaktivismen (samhällets skyldighet att erkänna subjektiva könsidentifikationer, inklusive medicinsk kroppslig anpassning till dessa). Ett växande antal LHB-organisationer, särskilt LGB Alliance i Storbritannien, har därför valt att stå utanför.

Ett annat spänningsfält gäller ”cotton ceiling”-retorik och social press inom LHB-gemenskaper att acceptera transpersoner som sexuella partners, oavsett biologiskt kön. Lesbiska har i synnerhet rapporterat att de känner sig pressade att ompröva sin attraktion till kvinnor — definierade utifrån biologiska grunder — med hot om att annars stämplas som ”transfoba”. Detta berör grundläggande rättigheter till sexuell självbestämmanderätt.