Hem › Identiteter › Detransition

Detransition

Detransition syftar på att helt eller delvis återgå från eller avbryta en tidigare påbörjad könstransition. Det är ett ämne som länge har varit underbelyst inom vårdsystemet och i den offentliga informationen — trots att det innehåller avgörande information om riskerna med den nuvarande medicinska behandlingsmodellen, särskilt för unga.

Vad är detransition?

Detransition kan ha flera dimensioner. Social detransition innebär att man återgår till det namn, de pronomen eller det uttryck man hade före transitionen. Juridisk detransition innebär att könsregistreringen ändras tillbaka. Medicinsk detransition omfattar att sluta med hormoner eller, i vissa fall, genomgå kirurgiska ingrepp för att delvis korrigera tidigare kroppsliga förändringar — kirurgi som i sin tur medför nya risker och bestående konsekvenser.

All detransition är inte fullständig eller permanent: vissa personer gör ett tillfälligt uppehåll, medan andra definitivt återgår till att leva i enlighet med sitt biologiska kön.

Orsaker till detransition

Forskningen visar en varierad bild. En systematisk översikt från 2024 (PubMed, 2024) samt arbeten av Vandenbussch (2021) och senare studier nämner bland annat:

• insikten att de egna problemen inte löstes genom medicinsk transition;
• underliggande psykisk ohälsa (depression, trauma, autism, ätstörningar, internaliserad homofobi) som felaktigt tolkades som dysfori;
• ånger över irreversibla kroppsliga förändringar (bröst, röst, fertilitet, sexuell funktion);
• känslan av att i efterhand inte ha fått tillräcklig information eller att ha hamnat i ett vårdförlopp som gick för snabbt;
• en återgång till en sammanhängande självbild som (ofta homosexuell) man eller lesbisk kvinna.

I aktivistiska källor reduceras detransition ofta till ”yttre social press”. Forskning och vittnesmål från personer som själva har detransitionerat visar att de verkliga motiven vanligtvis är mer komplexa och ofta handlar om ånger och insikter som uppstår i efterhand.

Kända personer som har detransitionerat

Keira Bell är den mest kända brittiska personen som har detransitionerat. Som flicka började hon med pubertetsblockerare via Tavistock-klinikens GIDS, genomgick hela den medicinska behandlingen och detransitionerade senare. Hon väckte talan i målet Bell v. Tavistock (2020), där den brittiska High Court slog fast att minderåriga nästan aldrig kan ge ett ”Gillick-kompetent” samtycke till pubertetsblockerare. Målet blev en direkt anledning till Cass Review. Bell vittnade om att det hade varit enkelt att påbörja behandlingen via klinikerna, men att de långsiktiga konsekvenserna — irreversibel förlust av fertilitet och sexuell funktion — inte hade kommunicerats på ett adekvat sätt.

Walt Heyer är en amerikansk författare och aktivist som har skrivit flera böcker om sin detransition. Via sin webbplats sexchangeregret.com samlar han vittnesmål från andra som ångrar sin transition. Hans arbete är viktigt som en tidigt dokumenterad motvikt till uppfattningen att medicinsk transition nästan alltid är framgångsrik.

Berättelser och forskning om ånger efter transition och detransition: transspijt.nl.

Internationellt är en stor onlinegemenskap av personer som har detransitionerat aktiv, bland annat på Reddit/r/detrans (tiotusentals medlemmar). I dokumentärerna The Detransition Diaries (Jennifer Lahl) och Dysphoric (2023) medverkar flera personer som har detransitionerat.

Förekomst och debatt

Det är svårt att mäta hur vanligt detransition är. Många kliniker har inte följt upp personer som har detransitionerat, eller har gjort det i mycket liten omfattning, och personer som ångrar sig återvänder ofta inte till samma vårdgivare — vilket systematiskt kan leda till att siffrorna underskattas. Uppskattningarna varierar därför kraftigt. Äldre siffror på omkring 1 procent (från kohorter före 2010) betraktas av kritiska forskare som ojämförbara med dagens population av unga personer med sent debuterande dysfori.

Den brittiska Cass Review (2024) konstaterade att de tillgängliga uppgifterna om detransition är klart otillräckliga och att tillförlitlig långtidsuppföljning nästan helt saknas. En kritisk litteraturöversikt (PMC, 2024) bekräftar detta: förekomstsiffrorna beror på definitionen av detransition och kvaliteten på uppföljningen, och båda dessa är problematiska i den befintliga litteraturen.

Erfarenheter hos personer som har detransitionerat

Personer som har detransitionerat utgör en heterogen grupp. Ett växande antal vittnesmål från olika länder beskriver ett stort lidande: livslång medicinering eller postoperativa komplikationer, förlust av fertilitet och sexuell funktion samt känslan av att som ung tonåring ha fattat ett irreversibelt beslut vars konsekvenser blev synliga först senare. Se exempelvis det personliga vittnesmålet i HP/De Tijd.

I Nederländerna finns nästan ingen specialiserad eftervård för personer som har detransitionerat. Många hittar stöd i (internationella) onlinegemenskaper. Den belgiska organisationen Cry for Recognition samlar vittnesmål från personer som har detransitionerat, föräldrar och kliniker samt erbjuder nederländskspråkiga källor.

Juridiska aspekter

Detransition har också en administrativ dimension: könsregistrering, namn och dokument kan ändras på nytt, vilket återigen innebär kostnader och handläggningstid. Se juridiska aspekter av detransition.

Vad detta innebär för vårdpraxis

Erfarenheter av detransition utgör starka argument för återhållsamhet inom den könsbekräftande vårdmodellen, särskilt när det gäller minderåriga och unga vuxna. Detta gäller i ännu högre grad eftersom många komorbida tillstånd — autism, depression, trauma och ätstörningar — kan spela en roll som förbises i ett ensidigt bekräftande förhållningssätt. Ett omsorgsfullt förlopp med fokus på utforskande, i stället för automatisk bekräftelse, används numera som riktlinje bland annat i Sverige, Finland, Norge, Danmark och Storbritannien.