Klinisk psykolog Joe Burgo: varför pojkar i dag inte får utrymme att bli män

Vad får en växande grupp tonåringar och unga män att inte längre känna sig hemma i sina egna kroppar, men däremot i en transidentitet? Den amerikanske kliniska psykologen och psykoanalytikern Joe Burgo, som nästan uteslutande arbetar med transidentifierade män, män som har detransitionerat och män som kämpar med autogynefili, gav sin syn på saken i ett öppenhjärtigt samtal med författaren Sarah Mittermaier. Hans slutsats: kulturen har inte längre något att erbjuda pojkar på vägen mot att bli vuxna män, och kön fyller det tomrummet.

En kultur som inte längre lär pojkar något

Enligt Burgo växer pojkar upp med föreställningen att kön är helt inlärt – att pojkar och flickor i grunden är likadana och bara skiljer sig åt genom uppfostran. Den uppfattningen har enligt honom fått ett djupt genomslag i skolor och inom vården: den amerikanska psykologföreningen APA publicerade 2018 riktlinjer som till stor del framställer manlighet som skadlig. Följden blir att pojkar som kommer in i puberteten och upplever testosteronets effekter i sina egna kroppar – mer aggressivitet, starkare sexdrift och riskbeteende – lär sig att dessa förändringar är fel eller farliga. Där tidigare generationer fortfarande hade ritualer, idrott eller pojkföreningar som kunde ge denna energi en plats, har dessa sammanhang enligt Burgo till stor del försvunnit eller blivit könsblandade. Det finns inte mycket kvar som kan lära pojkar att kanalisera sin växande kraft i stället för att undertrycka den.

Skam över den egna kroppen

I sin praktik ser Burgo ett återkommande mönster: pojkar som känner ett djupt obehag inför sin egen sexuella upphetsning, spontana erektioner och det enkla faktum att de känner sig attraherade av flickor. De är rädda för att uppfattas som "obehagliga" eller "gränsöverskridande", och vissa ber till och med om östrogen för att slippa spontana erektioner. För pojkar som redan befinner sig utanför den sociala hierarkin av "alfamän" – tafatta, tillbakadragna och föga framgångsrika bland flickor – kan utsikten att leva vidare som flicka bli mer än lockande: en utväg ur en kropp och en sexualitet som omgivningen ständigt får dem att känna skuld över.

Två återvändsgränder

Mittermaier sammanfattar det träffande i samtalet: pojkar får två dysfunktionella mallar att välja mellan. Antingen förkastar de omdömet om manlighet och radikaliseras i riktning mot personer som Andrew Tate, eller så förkastar de sig själva och därmed hela tanken på att de någonsin skulle bli män. Burgo betonar att detta inte handlar om en enda isolerad orsak: hos pojkar med plötsligt debuterande könsdysfori under puberteten (ROGD) ser han ofta en kombination av social tafatthet, överdriven användning av spel och pornografi samt en växande alienation från den egna kroppen. Kön erbjuder då, med hans ord, plötsligt "en utväg" – en förklaring och en identitet som undanröjer obehaget utan att den underliggande kampen bearbetas.

Vad detta betyder för den bredare debatten

Burgos analys ligger i linje med en växande grupp kliniker som inte vill se könsdysfori hos pojkar isolerad från bredare utvecklingstendenser: försvinnandet av manliga förebilder, flykten in i skärmtid och en kultur som snarare problematiserar än vägleder manlighet. Hans budskap är inte att pojkar ska pressas tillbaka in i en föråldrad mall, utan att de faktiskt behöver något att växa mot: en vuxen och ansvarsfull form av manlighet, i stället för enbart en lista över saker de inte får vara. Ett jungianskt perspektiv på könsideologi finns i artikeln Den eviga pojken.