Den evige pojken: vad ett jungianskt perspektiv på genusideologi avslöjar

Varför får idén att en inre identitet går före det biologiska könet just nu så stor spridning? Den amerikanske kliniske psykologen Bret Alderman söker inte svaret i samtiden, utan i Carl Jungs djupsykologi. I en intervju med det amerikanska nyhetsbrevet gender:hacked beskriver han transidentifikation som en samtida form av en arketyp som har dykt upp i myter och sagor i århundraden: puer aeternus, den evige pojken.

Arketypen den evige pojken

Inom Jungs analytiska psykologi är puer aeternus gestalten som vägrar att landa i det vuxna livets begränsningar: en fast identitet, en kropp med gränser och tiden som går. Peter Pan är dess mest kända litterära gestaltning — barnet som aldrig blir äldre, i Landet Ingenstans, om vilket Alderman citerar det talande uttrycket: "In Neverland, to make-believe something is to make it true" (i Landet Ingenstans gör låtsasleken något sant). Alderman betonar att han inte använder denna arketyp för att avfärda transidentifikation som oäkta, utan för att förstå vad psyket försöker kommunicera genom den. En arketyp som träder fram är enligt honom alltid en signal — inte ett bokstavligt sanningsanspråk om världen, utan ett symboliskt budskap om något som kräver uppmärksamhet.

Postmodernism som dissociation

En central punkt i Aldermans analys är förhållandet mellan genusideologi och det postmodernistiska tänkande som den växer fram ur. Dekonstruktion och genusteori är enligt honom inte bara filosofiska strömningar, utan intellektuella uttryck för en psykologisk dissociation: en inre uppdelning där representationen — berättelsen en person berättar om sig själv — intar den förkroppsligade verklighetens plats. När språk och självbild blir viktigare än kroppen själv uppstår enligt Alderman utrymme för att börja se det biologiska könet som något godtyckligt, något som lika gärna kunde ha konstruerats annorlunda. Var självbenämningen stöter på sina gränser utvecklas på genderid.nl.

Kroppen som en gräns som möjliggör utveckling

Mot denna dissociation ställer Alderman en central tanke i den jungianska traditionen: psykologisk mognad börjar med att man accepterar sin förkroppsligade existens och de naturliga gränser som följer med den. En kropp har ett kön, en ålder och begränsningar — och det är just accepterandet av detta, i stället för att resonera bort det, som gör det möjligt för en person att mogna psykologiskt. En kultur som behandlar biologin som en godtycklig konstruktion berövar sig enligt honom ett av de viktigaste ankarna för denna mognad.

En paradox: uppror med institutionellt stöd

Det som enligt Alderman gör vår tid unik är en paradox. Tidigare ungdomsrörelser som gjorde uppror mot den etablerade ordningen gjorde det just därför att ordningen bjöd motstånd — det var ett verkligt uppror mot verklig auktoritet. Den samtida identitetsrörelsen åtnjuter däremot, till skillnad från exempelvis 1960-talets motkulturer, ett omfattande institutionellt stöd: från skolor, medier och myndigheternas politik. En impuls som arketypiskt kretsar kring motstånd mot begränsningar bekräftas därmed just av samma vuxeninstitutioner som normalt borde sätta gränser. Det gör dynamiken enligt Alderman svårare att bryta än vid tidigare generationskonflikter: det finns inte längre något motstånd att göra uppror mot, och därför inte heller någon tydlig punkt där den egna utvecklingen måste gå vidare.

Vad detta perspektiv tillför

Aldermans analys gör inte anspråk på att förklara varför en enskild person identifierar sig som trans — för det krävs fortsatt klinisk noggrannhet och uppmärksamhet på individen. Däremot erbjuder den en förklaringsram för det bredare kulturella fenomenet: varför just denna tid, med sin misstro mot kroppsliga begränsningar och sin tro på självvald identitet, utgör en så bördig grogrund för idén att vem man är står fri från vad ens kropp är. Det är precis den typ av invändning som vanligtvis saknas i den gängse, affirmativa berättelsen om kön — inte som ett angrepp på dem som kämpar med detta, utan som ytterligare ett lager för att förstå fenomenet. En närliggande psykologisk tolkning ger den kliniske psykologen Joe Burgo i artikeln om pojkar och maskulinitet.