Tyska försäkringsdata: diagnosen könsdysfori hos unga visar sig vara föga stabil

En omfattande analys av tyska sjukförsäkringsdata ifrågasätter föreställningen att en diagnos av könsdysfori hos unga vanligtvis är bestående. Forskarna gick igenom medicinska ersättningsanspråk för över 14 miljoner försäkrade mellan 5 och 24 år under perioden 2013 till och med 2022, på jakt efter diagnoskoden F64 (könsidentitetsstörning). Resultaten, som har uppmärksammats av Society for Evidence Based Gender Medicine (SEGM) med utgångspunkt i en publikation i den tyska läkartidskriften Ärzteblatt, visar att diagnosen försvinner igen hos majoriteten av de unga inom några år.

Åttafaldig ökning, men få bestående fall

Antalet F64-diagnoser bland tyska barn och unga vuxna ökade ungefär åtta gånger under det undersökta decenniet. Ökningen var inte jämnt fördelad: bland tonårsflickor ökade diagnoserna mest, med en tolvdubbling sedan 2013 till en prevalens på 452,2 per 100 000 — motsvarande ungefär 1 av 221 flickor. Bland unga vuxna mellan 20 och 24 år låg prevalensen närmare varandra: 306,4 per 100 000 bland män jämfört med 301,5 per 100 000 bland kvinnor.

Den mest anmärkningsvärda siffran gäller dock inte nytillkomna fall, utan utvecklingen över tid: av alla unga som någon gång fick diagnosen F64 hade endast 36,4 procent fortfarande diagnosen fem år senare. Med andra ord var diagnosen inte stabil på kort eller medellång sikt hos nästan två tredjedelar av de unga. En nederländsk studie om könsidentitet som förändras under tonåren diskuteras på transgenderidentiteit.nl. Hur vården är organiserad i Tyskland beskrivs på sidan om könsbekräftande vård i Tyskland.

Stora skillnader beroende på ålder och kön

Hur länge diagnosen kvarstår skiljer sig kraftigt mellan olika grupper. Bland tonårsflickor var den diagnostiska stabiliteten lägst: endast 27,3 procent hade fortfarande diagnosen fem år senare. Bland unga män mellan 20 och 24 år var andelen högst, 49,7 procent — fortfarande mindre än hälften. Just den grupp som har ökat mest under de senaste åren, nämligen tonårsflickor, visar sig alltså också vara den grupp där diagnosen är minst bestående.

Forskarna noterar dessutom en anmärkningsvärd förändring mellan diagnoskoder: den kraftiga ökningen av F64-diagnoser sammanfaller med en minskning av diagnoser i kategorin F66 (störningar i den psykosexuella utvecklingen). Det kan tyda på att en del av det som tidigare klassificerades på annat sätt nu samlas under benämningen könsdysfori — en förändring i klassificering, inte nödvändigtvis i de underliggande problemen.

Psykiatrisk samsjuklighet som röd tråd

Över 70 procent av de unga med en F64-diagnos hade också minst en annan psykiatrisk diagnos: 67 procent av pojkarna och 76 procent av flickorna. De vanligaste samtidiga diagnoserna var depression, ångestsyndrom, borderline personlighetssyndrom, ADHD och posttraumatiskt stressyndrom. Vad som är känt om sambandet mellan ADHD och könsdysfori finns på genderautisme.nl. Den höga andelen samsjuklighet väcker frågan om könsdysfori hos en betydande del av dessa unga står för sig själv, eller snarare är ett uttryck för en bredare psykisk sårbarhet.

Varför detta är relevant för den politiska debatten

SEGM drar slutsatsen av dessa siffror att låg diagnostisk stabilitet är svår att förena med irreversibla medicinska ingrepp som grundar sig på samma diagnos. Om nästan två tredjedelar av de unga inte längre har diagnosen inom fem år, är försiktighet med tidig medikalisering inte en fråga om återhållsamhet för återhållsamhetens skull, utan en direkt följd av vad data visar. För nederländska och belgiska läsare är denna typ av forskning relevant eftersom frågan om könsdysforins stabilitet hos unga även här står i centrum för diskussionen om pubertetsblockerare och vilken ålder som bör gälla för att inleda en medicinsk behandling.