Forskningen om Dutch Protocol saknar efter 30 år tillförlitliga belägg, konstaterar forskare

Det så kallade 'Dutch Protocol' — behandlingsmodellen som utvecklades i början av 1990-talet vid Centrum voor Genderdysforie vid Amsterdam UMC — betraktas internationellt som utgångspunkten för medicinsk transition för ungdomar: först pubertetsblockerare, senare könsbekräftande hormoner. En ny kritisk analys, publicerad i maj 2026 i European Journal of Developmental Psychology, går igenom tre decennier av bakomliggande forskning och drar en tydlig slutsats: det saknas fortfarande metodologiskt solida belägg för modellens effektivitet.

Tre decennier av egen forskning, ingen oberoende granskning

Författarna, McDeavitt och Cohn, kartlade all forskning som Centrum voor Genderdysforie själva publicerat under tre decennier. Deras slutsats: hur många studierna än är, bygger ingen av dem på en metodologiskt robust studiedesign. Stora, prospektiva och kontrollerade uppföljningsstudier — den typ av forskning som krävs för att fastställa orsak och verkan — saknas. I stället vilar underlaget på små kohorter med begränsad uppföljning och utan kontrollgrupp. Bedömningen står inte ensam: oberoende systematiska översikter och metaanalyser, däribland den från brittiska NICE 2020 och Cass Review 2024, kom tidigare fram till samma konstaterande att de tillgängliga beläggen är 'anmärkningsvärt svaga'. En omfattande genomgång av den svaga evidensbasen ställer resultaten från alla dessa granskningar bredvid varandra.

Vem granskar sitt eget arbete?

En viktig del av analysen fokuserar på en narrativ översikt som publicerades tidigare under 2026, där forskare från centret i Amsterdam själva hävdade att deras tre decenniers forskning faktiskt ger tillräckligt underlag för användning av pubertetsblockerare och könsbekräftande hormoner hos ungdomar. McDeavitt och Cohn påpekar att översikten inte är en oberoende utvärdering: den har skrivits av samma forskargrupp som själv producerade merparten av den underliggande litteraturen. Ett fält som bedömer sin egen evidensbas, påpekar författarna, skiljer sig fundamentalt från en extern, kritisk granskning — och just en sådan extern granskning har hittills i stor utsträckning uteblivit.

Kända risker kontra osäkra nyttor

Det författarna betonar är asymmetrin mellan det som är fastställt och det som inte är det. Att pubertetsblockerare och könsbekräftande hormoner får fysiska konsekvenser — däribland bestående infertilitet och andra medicinska risker — är relativt väl dokumenterat. Däremot är det fortfarande osäkert om samma behandlingar på längre sikt faktiskt förbättrar den psykiska hälsan hos ungdomar med könsdysfori: de studier som skulle kunna visa detta är just de studier som författarna bedömer som metodologiskt svaga. Denna obalans bör, menar de, få en central plats i samtal mellan behandlare, ungdomar och föräldrar om en behandling som de betraktar som irreversibel.

Varför detta sträcker sig längre än Nederländerna

Dutch Protocol är inte bara en nederländsk angelägenhet. Kliniker i USA, Storbritannien och många andra länder har under de senaste decennierna tagit över modellen och dess underliggande antaganden som internationell standard. En kritisk omprövning av den nederländska grunden berör därmed även fundamenten för riktlinjer inom könsbekräftande vård långt utanför landets gränser. För beslutsfattare och kliniker som hänvisar till 'den nederländska modellen' som bevis för en beprövad, evidensbaserad metod ställer McDeavitt och Cohn en obekväm fråga: exakt vilka belägg vilar modellen på, och vem har någonsin granskat dessa belägg oberoende? Stella O'Malley beskriver på genspect.nl hur den nederländska modellen faller samman under internationell kritisk granskning.