Varför allt färre unga identifierar sig som icke-binära eller trans

Under flera år verkade antalet unga som identifierade sig som icke-binära, transpersoner eller queera bara öka. På högstadie- och gymnasieskolor samt universitet i USA identifierade sig ibland nästan en av tio elever som icke-binär. Ny forskning visar dock att trenden nu har vänt kraftigt: sedan 2023 minskar antalet unga som identifierar sig på det sättet snabbt, i vissa fall till mindre än en tredjedel av toppnivån.

Siffrorna bakom vändningen

Statsvetaren Eric Kaufmann kartlade utvecklingen i en rapport för Centre for Heterodox Social Science. På amerikanska Phillips Academy Andover uppgav fortfarande 9,2 procent av eleverna 2023 att de varken var män eller kvinnor; två år senare hade andelen sjunkit till 3 procent. Vid Brown University identifierade sig omkring 5 procent av studenterna som icke-binära 2022 och 2023, jämfört med 2,6 procent 2025. Psykologen Jean Twenge bekräftade mönstret genom egna analyser av Cooperative Election Study, en omfattande löpande amerikansk enkät: bland 18- till 22-åringar minskar andelen som identifierar sig som trans eller icke-binära stadigt mellan 2021 och 2024.

Andelen unga som identifierar sig som homosexuella eller lesbiska är däremot anmärkningsvärt stabil. Minskningen är framför allt koncentrerad till dem som kallade sig själva ”queera” eller bisexuella, samt till icke-binär och transidentifikation i snävare bemärkelse. Den skillnaden är viktig: det handlar inte om en generell tillbakagång för hela hbtq-gemenskapen, utan specifikt om de identiteter som ökade snabbast i popularitet under det senaste decenniet.

Vad som inte förklarar minskningen

Kaufmann prövade flera uppenbara förklaringar och avfärdade de flesta. En generell förskjutning mot mer konservativa uppfattningar bland unga verkar inte förklara minskningen: politiska preferenser förändrades betydligt mindre under samma period än identifikationssiffrorna. Inte heller en återgång till religiositet, minskad ”wokeness” i bred bemärkelse eller minskad användning av sociala medier ger enligt hans analys någon fullständig förklaring. Trenden utvecklades i stort sett oberoende av dessa bredare samhällsförändringar.

En faktor fick däremot delvis stöd: ungdomars psykiska hälsa, som försämrades kraftigt under coronapandemin och därefter förbättrades igen. Eftersom identitetssökande och psykisk sårbarhet ofta hänger samman kan en del av toppen ha sammanfallit med pandemins mest påfrestande år. Det förklarar dock inte hela ökningen, och definitivt inte takten i den efterföljande minskningen.

En trend som betedde sig som ett mode

Den förklaring som enligt Kaufmann bäst stämmer överens med data är att identifiering som icke-binär eller queer betedde sig som ett modefenomen: en etikett som under en begränsad tid blev attraktiv och spreds i vissa sociala kretsar, i stort sett oberoende av underliggande politiska eller religiösa övertygelser. En så snabb topp följd av en lika snabb nedgång passar bättre med en social trend som klingar av än med en stabil och brett förankrad förändring i hur unga faktiskt upplever sig själva.

Det pekar i riktning mot det som kritiker länge har kallat hypotesen om ”social smitta”: idén att identifikation spreds via vänskapsgrupper, sociala medier och grupptryck, utan en underliggande och stabil könsinkongruens. Vad forskningen visar om denna sociala spridning finns på transplek.nl. Förespråkare för könsbekräftande vård har länge avvisat hypotesen. Den kraftiga ökningen och den lika kraftiga minskningen, synkroniserade med specifika ålderskohorter och skolmiljöer, gör dock hypotesen plausibel på nytt – även om det, som Kaufmann själv betonar, fortfarande är en tolkning av korrelationsdata och inte ett avgörande bevis.

Vad dessa siffror inte säger

Minskningen betyder inte att det inte längre finns unga med en genuin och varaktig könsinkongruens, och inte heller att homosexualitet eller bisexualitet i sig skulle ha varit ett modefenomen – de siffrorna förblir ju stabila. Det data däremot antyder är att en betydande del av den senaste ökningen av icke-binär och transidentifikation bland unga var tillfällig och gruppbunden, snarare än ett uttryck för en fast och oföränderlig identitet. För Nederländerna beräknade mediesociologen Peter Vasterman tidigare att 92 500 unga identifierar sig som trans eller könsdiversa.

För beslutsfattare, skolor och kliniker inom könsvården är detta en relevant uppgift. Om en betydande del av självidentifieringen som icke-binär eller trans är situationsbunden och socialt påverkbar, understryker det ännu mer varför försiktig, utforskande vägledning – i stället för snabb medicinsk bekräftelse – fortfarande är den klokaste vägen för unga. Varför automatisk bekräftelse inom vården inte räcker förklaras på genspect.nl.