Vasterman: 92 500 nederländska ungdomar kallar sig trans eller könsdiversa
Peter Vasterman analyserar siffrorna från Seks onder je 25e. Resultatet: 92 500 ungdomar, en ökning med 45 procent på fem år och en könsfördelning som kullkastar den biologiska förklaringen.
De stora talen
Den återkommande undersökningen Seks onder je 25e — genomförd av Soa Aids Nederland och Rutgers på uppdrag av ministeriet för hälsa, välfärd och sport samt RIVM — frågade i sin fjärde upplaga ungdomar mellan tolv och tjugofem år hur de identifierar sig. Tre komma tre procent av denna grupp kallar sig trans eller könsdiversa. I absoluta tal: cirka 92 500 ungdomar. Fem år tidigare låg andelen på 2,3 procent. Ökningen i absoluta tal uppgår till 29 000 ungdomar — en ökning med fyrtiofem procent på fem år. Vasterman jämför siffrorna och ställer den logiska frågan: vilken medfödd biologisk åkomma förändras i prevalens med fyrtiofem procent på fem år?
Flickor dominerar — och hur
Könsfördelningen är den mest häpnadsväckande siffran. Bland flickor ligger andelen trans eller könsdiversa på 4,3 procent. Bland pojkar på 2,4 procent. Kvinnliga ungdomar utgör 63 procent av hela gruppen — 58 563 kvinnor mot 33 936 män. Ökningen är också snedfördelad: bland flickor ökade andelen med 1,4 procentenheter på fem år, bland pojkar med 0,7 procentenheter. Vasterman påpekar att ett medfött tillstånd inte kan förklara en sådan könsskev utveckling. Det som däremot kan göra det är en socialt spridd identitets etikett som är starkt närvarande i kvinnliga kamratgrupper på TikTok, Tumblr och Instagram.
Vad siffran döljer: icke-binärt ökar, trans minskar
Detaljsiffrorna gör bilden ännu mer intressant. Bland flickor har den specifika identifikationen som ”transgender” faktiskt minskat mellan 2017 och den aktuella mätningen, från 0,9 till 0,6 procent. Bland pojkar ökade den svagt, från 0,4 till 0,7 procent. Ökningen ligger någon annanstans. Bland flickor har kategorin icke-binär exploderat, från 0,2 till 0,8 procent — en fyrdubbling. Kategorin ”vet inte än” ökade bland flickor från 0,3 till 1,3 procent — mer än en fyrdubbling. Det vi ser är alltså inte en ökning av den klassiska transidentiteten, utan en explosion av icke-binära och tveksamma självidentifikationer, framför allt bland flickor. Sociologiskt är det ett helt annat fenomen än medicinsk könsdysfori. En senare artikel behandlar frågan varför allt färre ungdomar kallar sig icke-binära eller trans.
Väntelistor och behandlingar
Siffrorna om behandling visar tydligt att denna identitetseffekt spiller över på den medicinska vården. Tretton procent av de transidentiferade ungdomarna har fått ”könsbekräftande behandling” — cirka 2 548 ungdomar. En procent av den könsdiversa gruppen har fått behandling — cirka 694 ungdomar. Nio procent står på väntelista — ungefär 1 764. Den genomsnittliga åldern då dessa ungdomar säger sig ha kommit fram till sin identitet är 16,6 år, med en standardavvikelse på fyra år. Det innebär att en klar majoritet kommer fram till denna självbild först under eller efter puberteten. Det här är inte de barn som Dutch Protocol ursprungligen utformades för — barn med ihållande dysfori som funnits sedan förskoleåldern. Bakgrunden till den nederländska behandlingsmodellen finns beskriven på en annan plats på webbplatsen.
Jämförelsen med UMCG-siffran
Vasterman kopplar uttryckligen dessa siffror till annan nederländsk forskning. UMCG-TRAILS-studien fann i en nordnederländsk kohort att ihållande, kliniskt signifikant könsmissnöje bland unga vuxna ligger på promillenivå — mindre än en procent enligt en strikt definition. Seks onder je 25e mäter 3,3 procent självidentifikation. Skillnaden mellan de två siffrorna är inget mätfel. Det är skillnaden mellan ett kliniskt tillstånd och en social identitet. Att vi blandar ihop dessa två saker i den offentliga och politiska debatten är något Vasterman har skrivit om i åratal. Hans analys av vårdsiffrorna finns i artikeln om transgender-vårdens tillväxt sedan 2012.
Vad siffrorna berättar — och inte berättar
Siffrorna berättar inte hur många av de 92 500 ungdomarna som fortfarande tänker så om sig själva om fem år. De berättar inte om den självvalda etiketten leder till ihållande dysfori eller till att den överges. De berättar inte vilken roll samsjuklighet — autismspektrumtillstånd, ätstörningar, depression — spelar i valet av denna etikett. De berättar inte hur stor andel som till slut genomgår irreversibla medicinska ingrepp eller hur många av dem som senare detransitionerar. För alla dessa frågor saknas nederländsk forskning. Det vi däremot vet är att självidentifikationen på fem år har ökat med 29 000 ungdomar, framför allt bland flickor och framför allt inom kategorierna icke-binär och tveksam. Den som kallar detta ett naturligt biologiskt fenomen läser inte siffrorna.