Amerikansk ACOG-sektionsordförande avgår efter kritik mot WPATH:s riktlinjer

En amerikansk gynekolog som i flera år utförde könsbekräftande operationer ställdes i mars 2026 inför ett val: att tiga om sin kritik mot WPATH:s riktlinjer eller lämna sitt styrelseuppdrag. Hon valde det senare – och har sedan dess berättat för amerikanska medier varför.

Från utförare till kritiker

Dr. Karla Solheim är legitimerad obstetriker och gynekolog, självbeskriven lesbisk demokrat och mamma. Hon var ordförande för Iowa-avdelningen inom American College of Obstetricians and Gynecologists (ACOG) i ungefär ett och ett halvt år, där hon framför allt arbetade för bättre tillgång till kvinnosjukvård på landsbygden. Fram till 2023 utförde hon själv könsbekräftande hysterektomier – i full tillit till, som hon senare beskrev det, att riktlinjerna som låg till grund för ingreppen byggde på gedigen evidens.

Den tilliten började urholkas när hon började gå igenom den underliggande litteraturen och WPATH:s (World Professional Association for Transgender Health) interna dokument. Vad de WPATH-meddelanden som läckte 2024 visade om klinikers tvivel beskrivs på transtijd.nl. Hennes slutsats var skarp: den forskning som riktlinjerna vilar på var enligt hennes bedömning inte bara svag, utan rentav bedräglig. En robust grund för behandlingarnas långsiktiga fördelar finns enligt henne inte – medan ingreppens irreversibilitet är ett faktum.

Ett ultimatum från hennes egen organisation

I december 2025 skrev Solheim ner sina invändningar i en essä med titeln "Läkare måste kräva svar från WPATH", som publicerades på hennes egen Substack. ACOG:s reaktion lät inte vänta på sig. Den 4 februari 2026 meddelade vice ordföranden Rachel Pittman henne via e-post att texten "väckte oro" – särskilt eftersom Solheim offentligt hade uttryckt sitt missnöje med hur ACOG hade införlivat WPATH:s riktlinjer i sin egen kliniska vägledning.

Den 10 mars 2026 följde ett samtal där Pittman ställde henne inför valet: att upphöra med sin kritik mot WPATH eller avgå som sektionsordförande. Solheim valde det senare. Därefter offentliggjorde hon sin berättelse i en essä för The Free Press, med titeln "Min läkarorganisation tystade mina åsikter om könsbehandling" – en text som väckte stor uppmärksamhet inom den amerikanska sjukvården.

Vad hennes fall säger i ett större perspektiv

Solheim är inte den första läkaren som hamnar i konflikt med sin egen yrkesorganisation efter kritik mot WPATH, men hennes profil gör det svårt att avfärda fallet som politiskt motiverat: hon beskriver sig uttryckligen som demokrat och lesbisk och har i flera år själv utfört de ingrepp som hon nu kritiserar. Just därför, menar hon, förtjänar hennes budskap att höras: när auktoritativa medicinska institutioner kategoriskt avfärdar befogad oro i stället för att bemöta den sakligt, undergräver det på sikt förtroendet för hela yrkeskåren – inte bara i denna enskilda fråga.

Hennes fall ingår i en rad liknande rapporter från amerikanska läkare och sjuksköterskor som under de senaste åren trätt fram med kritik mot den vetenskapliga grunden för könsbekräftande vård, både för minderåriga och vuxna. Varför evidensen bakom WPATH:s riktlinje bedöms som svag beskrivs på wpath.nl. För yrkesorganisationerna själva – inte minst ACOG – kvarstår frågan som Solheim väckte: om kritiken är obefogad, varför bemöter man den då inte sakligt i stället för att visa kritikern på dörren?