Tyskland brottas med sin lag om juridiskt könsbyte: AfD vill riva upp den, CDU söker en medelväg

I Tyskland har en ny politisk strid blossat upp kring Selbstbestimmungsgesetz (SBGG), lagen om självbestämmande som trädde i kraft den 1 november 2024. Efter AfD:s valframgång i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt 2026 lämnade AfD-ledamöter in motioner om att helt riva upp lagen. Samtidigt cirkulerar förslag inom CDU om en medelväg: att inte avskaffa lagen, men skärpa den. En nyligen publicerad essä på Genspect, skriven av en tidigare tysk medlem i De gröna, synliggör de politiska skiljelinjerna.

Vad lagen faktiskt innebär

Selbstbestimmungsgesetz ersatte 2024 den äldre och betydligt mer omständliga Transsexuellengesetz. Sedan dess räcker en anmälan hos folkbokföringen för att ändra den juridiska könsregistreringen och förnamnet — utan medicinsk undersökning, psykologisk diagnos eller domstolsprövning. Vårt dossier på zelfidentificatie.nl jämför den tyska modellen med Spaniens och Nederländernas: Tyskland och Spanien har valt en renodlad självdeklarationsmodell, medan den nederländska translagen fortfarande kräver ett utlåtande från en expert.

AfD:s påståenden – och vad som går att verifiera

Genspect-essäten citerar AfD-motioner som förespråkar återinfört skydd för minderåriga, personer med psykisk sårbarhet och kvinnors utrymmen, samt ett omedelbart moratorium för pubertetsblockerare och könsöverskridande hormoner för minderåriga. Den sistnämnda frågan är fristående från själva SBGG — lagen om självbestämmande reglerar den juridiska könsregistreringen för vuxna och ungdomar från 14 års ålder (med en förälders samtycke), inte tillgången till medicinsk transition, som i Tyskland regleras genom separata riktlinjer. Den som läser lagen ser att AfD slår ihop två separata frågor — juridisk registrering och medicinsk vård — i en och samma motion. Det är ett politiskt ställningstagande, inte en beskrivning av vad lagen faktiskt reglerar.

Det går däremot att verifiera att lagen tillåter att registreringen ändras en gång om året utan ytterligare formaliteter, och att kritiker — däribland essän själv — pekar på avsaknaden av en tröskel som strukturellt skulle kunna förhindra missbruk av kvinnors utrymmen. Essän redovisar inga siffror för hur ofta detta faktiskt sker; sådana uppgifter saknas tills vidare även i den offentliga tyska debatten.

En politisk brandmur – och frågan om vem som fortfarande lyssnar

Essän beskriver också ”Brandmauer”, den tyska brandmur genom vilken etablerade partier kategoriskt utesluter samarbete med AfD. Författaren — själv tidigare medlem i De gröna och numera talesperson för föräldraföreningen Transteens-Sorge-Berechtigt — har själv erfarenhet av detta: 2019 fick han instruktionen att inte skaka hand med AfD-ledamöter i kommunfullmäktige, i strid med den sedvänja som annars gäller i tyska kommunfullmäktige. Hans poäng är att utestängningen av AfD som samtalspartner också gör det svårare för etablerade partier att öppet erkänna en svaghet i sin egen lag — avsaknaden av en åldersgräns och en prövning av lämpligheten — av rädsla för att ett sådant erkännande ska tolkas som stöd till AfD.

Den mekanismen förtjänar en kritisk brasklapp: det är författarens analys, inte ett fastställt faktum. Politisk utestängning av ett parti säger ingenting om riktigheten i dess specifika lagförslag, och på motsvarande sätt säger stöd för en enskild punkt i ett partis program ingenting om stöd för resten av programmet. Vår redaktion tar därför inte ställning i frågan om AfD som parti — kritiken riktas uteslutande mot innehållet i Selbstbestimmungsgesetz.

CDU:s kompromiss: skärpa i stället för att avskaffa

Mer intressant för nederländska läsare är det alternativ som i essän skisseras med utgångspunkt i CDU: att höja åldersgränsen till 25 år, införa obligatoriskt medicinskt eller psykologiskt stöd och tydligare slå fast skyddet för kvinnors utrymmen — utan att slopa lagen som helhet. Det är en annan strategi än det fullständiga upphävande som AfD vill se och ligger i linje med utvecklingen på andra håll i Europa: vår sida om genuspolitik land för land visar att länder som Sverige och Finland i stället har backat från generösa modeller för självbestämmande och behandling, utan att avskaffa dem helt.

Tyskland har hittills valt en annan väg än sina skandinaviska grannländer. Vår tidigare artikel om tyska justitieministrars FN-kritik mot SBGG beskrev redan tidigare den interna tveksamheten inom den tyska rättsstaten kring lagens precision. AfD-motionerna och CDU:s kompromiss är ett nytt politiskt skede i samma diskussion — inte dess början.

Vad detta betyder för debatten

Det tyska exemplet visar att en lag om självbestämmande utan åldersgräns, betänketid eller lämplighetsprövning kan bli en politisk brytpunkt när praktiken inte lever upp till förväntningarna — även i ett land där en sådan lag antogs med brett stöd. För den nederländska debatten om liknande lagstiftning är detta relevant: inte för att den tyska politiska situationen kan överföras direkt, utan för att de tekniska svagheter som lyfts fram — ingen åldersgräns, ingen prövning och inga siffror om missbruk — är exakt de punkter som stod i centrum för debatten om det nederländska lagförslaget om självbestämmande, som drogs tillbaka 2025. Vad detta tillbakadragande innebär beskrivs på trans-nederland.nl.

Källor

David Allison, ”Germany: A Glimmer of Hope for Sex Realists?”, Genspect, 28 september 2026. genspect.org/germany-a-glimmer-of-hope-for-sex-realists

Genderinfo.nl, ”Tyska justitieministrar uttrycker FN-kritik mot Selbstbestimmungsgesetz”, 2026. genderinfo.nl/artikelen/duitse-justitieministers-vn-kritiek-selbstbestimmungsgesetz-2026

Zelfidentificatie.nl, ”Artikel 1:28 BW — vad står det, och vad står det inte?” (jämförelse med det tyska SBGG). zelfidentificatie.nl/artikel-1-28-bw