UZ Gent under hård kritik: dottern hänvisades till bröstamputation inom en vecka

I De Morgen berättar en flamländsk pappa en historia som lämnar föga utrymme för tvivel om tempot i vilket minderåriga på könskliniken vid UZ Gent leds mot medicinska ingrepp. Efter ett enda psykiatriskt samtal fick hans dotter höra att hon var aktuell för en bröstamputation. En vecka senare låg hon på operationsbordet. Ingen långvarig process, inget andra utlåtande, inget utrymme att ändra sig — ett beslut med livslånga konsekvenser, fattat på den tid som de flesta behöver för att välja en ny tvättmaskin. Vad ånger efter ett sådant ingrepp innebär beskrivs i ett fall på genderzorgen.nl.

Historien är inte en engångsföreteelse. Belgiska politiker och läkare har länge pekat på den snabbhet med vilken sårbara flickor med könsdysfori behandlas inom den nuvarande modellen, medan bakomliggande problem som depression, autism eller självskadebeteende knappt utreds. Vlaams Belang slår larm i parlamentet och kräver en oberoende granskning av de flamländska könsklinikerna, ett slut på bidragen till könsidentitetscenter och ett moratorium för medicinsk transition hos minderåriga — i stället bör psykosocialt stöd sättas i första rummet.

Inte första gången

Fallet vid UZ Gent är inte nytt. Tidigare har namnen Aero, Nathan och Melody blivit kända: ungdomar som tog sina liv efter en transitionbehandling, varefter deras föräldrar lämnade in anmälningar mot kliniken. Att sådana fall fortsätter att hopa sig, samtidigt som könsklinikens väntelista under samma period har vuxit explosivt, väcker frågan om vården fortfarande kan hantera tillströmningen på ett omsorgsfullt sätt — eller om snabbhet så småningom har blivit normen.

Dr. Patrick Vankrunkelsven, chef för Belgiska centrumet för evidensbaserad medicin (Cebam), kallar pubertetsblockerare rent ut för ”kemisk kastrering” och förespråkar att behandlingen stoppas till förmån för psykosocial vård. Även barnpsykiatern Peter Adriaenssels efterlyser större försiktighet. Ingen av dem är en utomstående med en politisk agenda, utan läkare som utifrån sina egna expertområden konstaterar att den vetenskapliga grunden för den nuvarande modellen är tunnare än den affirmativa berättelsen ger sken av.

En minister som uttrycker sina tvivel

Anmärkningsvärt är att även ansvarig minister Caroline Gennez (Vooruit) inte väjer för kritiken: hon erkänner att transvården är ett ungt kunskapsområde där man fortfarande vet för lite och att mer forskning behövs. Att ett sådant erkännande kommer från en minister i ett parti som vanligtvis inte profilerar sig som kritiskt till den affirmativa modellen säger något om hur svårt fallet UZ Gent fortfarande är att försvara med de vanliga lugnande beskeden.

För familjer som själva har en könsdysforisk tonåring är lärdomen av denna historia inte att varje hänvisning sker förhastat — utan att det inte får vara en självklarhet att lita på en klinisk process enbart för att den bedrivs på ett sjukhus. Att be om ett andra utlåtande, kräva en längre diagnostisk period och låta bakomliggande problem uteslutas är inte att sätta käppar i hjulen, utan just det omsorgsfulla arbete som motiverar ett irreversibelt ingrepp på en minderårig. En kritisk genomgång av en annan artikel i samma tidning finns i De Morgen missar poängen.