Finsk studie: alla nio detransitionerade bar på en tung psykiatrisk bakgrund

Nio patienter, nio gånger en psykiatrisk bakgrund som inte – eller inte tillräckligt – kom fram när deras könsrelaterade vård inleddes. Det är kärnan i en retrospektiv studie från könskliniken vid Helsinki University Hospital, publicerad i Archives of Sexual Behavior. Författarna, däribland psykiatern Katinka Tuisku, gjorde en ny bedömning av nio personer som ansökte om detransitionsvård mellan 2018 och 2019 och fann hos samtliga trauma, affektiva störningar eller dissociativa besvär som den tidigare diagnostiken hade missat.

Vad studien undersökte

Forskarna gjorde en ny bedömning av sju patienter som registrerats som kvinnor vid födseln och två som registrerats som män, med strukturerade kliniska intervjuer (SCID-I och SCID-II), kompletterande psykologiska undersökningar och en bedömning av anknytningsstil. I genomsnitt gick det sju år mellan den ursprungliga diagnosen könsdysfori och tidpunkten då en person sökte detransitionsvård – år då de hade använt hormoner och åtta av nio hade genomgått bröstkirurgi. Det handlar om vuxna; pubertetsblockerare förekommer inte i studien.

Vad siffrorna visar

Alla nio patienter visade sig, utöver diagnosen könsdysfori, ha minst en annan psykiatrisk diagnos: affektiva störningar förekom hos samtliga, ångestsyndrom hos två tredjedelar och symtom på ätstörningar hos nästan fyra av fem. Hos två patienter hade borderlinepersonlighetsstörning tidigare diagnostiserats, och vid den nya bedömningen tillkom ytterligare tre diagnoser. Nästan hälften rapporterade psykotiska symtom. Två tredjedelar av gruppen hade en historia av sexuella övergrepp eller våldtäkt, och forskarna drog slutsatsen att alla nio patienterna hade upplevt en traumatisk barndom. När den första bedömningen gjordes kunde 67 procent (sex av nio) arbeta eller studera på heltid; vid bedömningen inför detransition var andelen 33 procent (tre av nio).

Skillnaden mellan källa och tolkning

Forskarna själva drar en försiktig slutsats: de förespråkar bättre screening för trauma, dissociativa störningar och underliggande psykiatrisk problematik innan någon påbörjar medicinsk transition, samt bättre tillgång till psykoterapi – en linje som ligger i linje med Finlands politik sedan 2020. Varför trauma vid könsdysfori så ofta förbises beskrivs på transplek.nl. Att de nio patienterna i efterhand själva angav svårigheter att acceptera sin kvinnlighet eller manlighet (hos två tredjedelar), eller sin attraktion till det egna könet (hos en av nio), som en underliggande faktor, understryker hur en strikt ”bekräftande” metod kan lämna sådana underliggande frågor obesvarade. Det är vår tolkning av resultaten, inte en ordagrann slutsats från författarna – de talar uttryckligen inte om procenttal för hela befolkningen, utan om en klinisk signal från en enda klinik.

En liten studie, men inte en liten signal

Nio patienter är få, och författarna medger det själva: detta är inget representativt urval och det saknas en kontrollgrupp. Men studien ansluter till ett bredare mönster som också framkom i den hittills största studien om detransition: ånger och återgång följer sällan en rak linje, och vägen dit är ofta mer komplex än den ursprungliga diagnosen gav vid handen. Även konstaterandet att de nordiska länderna själva rapporterar högre ångertal än man länge antog passar in i den bilden: när man mäter mer noggrant framträder högre antal än den vanliga myten om en procent antyder. En översikt över studierna finns under siffror om detransition.

För den som själv brottas med frågan om den egna transitionen var rätt steg, eller för föräldrar som undrar vad som mer kan ligga bakom deras barns könsdysfori, samlar transspijt.nl konkret bakgrund och berättelser om detransition.

Källor

Kettula, K., Puustinen, N., Tynkkynen, L., Lempinen, L. & Tuisku, K. (2025). Gender Dysphoria and Detransitioning in Adults: An Analysis of Nine Patients from a Gender Identity Clinic from Finland. Archives of Sexual Behavior, 54(5), 1981–1990. Fritt tillgänglig via PubMed Central: pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC12162753.