Den största detransitionsstudien hittills: ”sällan en rak väg tillbaka”

Den som avbryter en könstransition gör det sällan av en enda enkel anledning. Det är kärnan i den hittills största enkäten bland personer som avbrutit eller tagit tillbaka sin transition: DARE-studien (detransition analysis, representation, and exploration), publicerad i april 2026 i Journal of LGBTQ+ Mental Health. Mellan december 2023 och april 2024 fyllde 957 deltagare från USA och Kanada i en webbaserad enkät om sina erfarenheter av att avbryta eller återgå från en social eller medicinsk transition.

Vilka deltog?

Deltagarna var övervägande vita, registrerade som kvinnor vid födseln och relativt unga: merparten var 29 år eller yngre, med en genomsnittsålder på omkring 26 år. Alla deltagare hade någon gång påbörjat en transition: en social transition (ett annat namn, andra pronomen eller ett annat sätt att uttrycka sig), en medicinsk transition eller oftast båda. 65 procent hade genomgått någon medicinsk åtgärd, till exempel hormonbehandling eller kirurgi. Den skillnaden är relevant: studien handlar inte bara om personer som ångrade en operation, utan om en mycket bredare grupp som någon gång inledde en transition och sedan helt eller delvis avbröt den.

Varför människor avbryter

De vanligaste skälen till att avbryta var en förändrad bild av det egna könet (52 procent), en bredare identitetsförändring (47 procent), utebliven förbättring av den psykiska hälsan (40 procent), att könsdysfori försvann av sig själv (41 procent) samt erfarenheter av diskriminering eller avvisande (39 procent). Ingen av dessa orsaker dominerar. Forskarna betonar i stället att detransition har flera, ofta överlappande orsaker – både interna (identitet och självbild) och externa (social press, brist på stöd och diskriminering).

Ingen rak väg tillbaka

Det är anmärkningsvärt hur olinjär denna process är. Deltagarna använde i genomsnitt 4,22 olika könsidentitetsbeteckningar under livet, och 42 procent uppgav att de någon gång hade återupptagit sin transition efter en period av avbrott. Efter avbrottet identifierade sig vissa som icke-binära, vissa fortsatte att kalla sig transpersoner och vissa beskrev sig specifikt som detransitionerade – ofta i varierande ordning över tid. I detta urval framstår detransition därför mindre som en slutpunkt än som en fas i en längre och krokig process. Vad det innebär för självbilden beskriver ikbentrans.nl i en artikel om identitet efter detransition.

Autism och barndomstrauma vanligare

Studien undersökte också neurodiversitet och tidiga motgångar. Av deltagarna identifierade sig 42 procent som autistiska, en betydligt högre andel än i befolkningen i stort. Även den genomsnittliga ACE-poängen (Adverse Childhood Experiences, ett mått på barndomstrauma) var med 4,03 betydligt högre än befolkningsgenomsnittet på 1,79. Forskarna drar ingen direkt kausal slutsats av detta, men siffrorna understryker att personer som avbryter eller återgår oftare har underliggande sårbarheter som förtjänar särskild uppmärksamhet. En finsk studie av nio detransitionerade personer fann att alla nio hade en psykiatrisk bakgrund. Mer om sambandet med autism finns på sidan om autism och transidentitet.

Vad detta betyder för vården

Författarna drar framför allt slutsatsen att ”detransition” inte är ett entydigt fenomen som kan avfärdas med en enda förklaring – ånger, yttre press eller en felaktig diagnos. Vårdpersonal som enbart utgår från en linjär väg från diagnos till transition och därefter eventuell ånger missar enligt studien verkligheten för klienter som rör sig fram och tillbaka mellan identiteter, med varierande stöd och varierande resultat. Det talar för en vägledning som är öppen för denna föränderlighet, i stället för att placera klienter i ett fast fack så snart de har fattat ett beslut. En annan analys av samma 957 deltagare, där fyra profiler av detransitionerade personer urskiljs, diskuteras av transspijt.nl.