Konversionslagen innebär slutet för könstransitionen

Den nya konversionslagen vill reglera en enda sak: ingen får förmå någon annan att ändra sin sexuella läggning eller könsidentitet till något annat än det egna. Lagstiftaren kallar sådana försök skadliga, irreversibla i sina konsekvenser och därför straffbara. Det låter omsorgsfullt. Men den som läser lagen som den faktiskt är skriven ser något som de som lade fram den själva inte verkar vilja se: samma text som skyddar homosexuella mot omvändelse förbjuder i förbifarten hela könstransitionen.

Lagen tagen bokstavligt

Lagen talar om handlingar som syftar till att förändra någons läggning eller identitet. Dit hör det gamla kyrkliga upplägget. Dit hör också ”samtalscirkusen”. Men dit hör lika väl varje medicinsk behandling som syftar till att låta en flicka leva som pojke eller en pojke som flicka. För vad är pubertetsblockerare annat än att hindra den identitet som kroppen håller på att utvecklas till? Vad är behandling med könsöverskridande hormoner annat än att aktivt styra denna identitet mot den motsatta? Vad är en mastektomi på en frisk sextonårig flickas kropp annat än den mest definitiva konversionshandling som medicinen känner till?

Lagstiftaren ville skydda homosexuella mot pastorn. Med samma ord skyddar han barnet mot endokrinologen.

Två saker kan inte vara sanna samtidigt

Det nuvarande försvaret lyder att medicinsk transition inte är konversion, eftersom kroppen anpassas till den inre identiteten, inte tvärtom. Det låter vattentätt tills man ställer följdfrågan. Vem avgör vilken av dessa två — kroppen eller känslan — som bär den verkliga identiteten? Lagen som ligger på bordet har redan besvarat den frågan. Den slår fast att en människas läggning och identitet inte kan styras om genom press, samtal eller behandling. Den som accepterar det kan inte samtidigt hävda att en fjortonårings kropp faktiskt står åt ”fel” håll och får ”bringas i linje” med blockare och hormoner. Antingen är identiteten fast och okränkbar — då är varje medicinskt ingrepp överflödigt och skadligt. Eller så är identiteten formbar — då faller hela konversionslagens existensberättigande.

Två saker kan inte vara sanna samtidigt. Lagen väljer, vare sig den vill det eller inte.

Vem som faktiskt konverteras

Bland de ungdomar som nu söker sig till en behandling är andelen homosexuella oproportionerligt stor. Flickor som dras till flickor. Pojkar som dras till pojkar. Utan behandling skulle de växa upp till lesbiska kvinnor och homosexuella män. Med behandling skärs deras bröst bort, deras röster sänks, deras livmödrar avlägsnas, deras penisar byggs om — och vid resans slut kallas de heterosexuella män och heterosexuella kvinnor. Det är inte något språkligt påfund från min sida. Det är det som sker.

Pastorn som förr försökte få en lesbisk flicka att be sig till att bli heterosexuell kvinna gjorde i grunden samma sak som den vårdgivare som nu vägleder samma flicka mot testosteron, skäggväxt och herrkläder. Slutpunkten är identisk: en kvinna som dras till kvinnor görs på papperet heterosexuell. Pastorn misslyckades, eftersom hans metoder var svaga. Vårdgivaren lyckas, eftersom hans metoder är irreversibla. Därmed är han inte oskyldigare. Han är farligare.

Vad lagen sätter i rörelse när den väl antagits

Så snart konversionslagen finns på plats kan en advokat för en detransitionerad kvinnas räkning hävda att hennes läkare, skola, vårdgivare och nätmiljö pressade henne att avvisa sin kropp och sin sexuella läggning. Hon kommer med ärr och med dokumentation. Lagen säger: det är straffbart. Domstolen kommer inte att kunna förklara varför samma händelseförlopp omfattas av lagen i ett homo-till-hetero-sammanhang, men inte i ett sammanhang där en lesbisk flicka blir transman. Resonemanget håller inte när det uttalas högt i en rättssal.

De första domarna kommer att följa. WPATH:s riktlinjer kommer att behöva ge vika. Den könstransition som vi har sett växa fram under de senaste femton åren — som färdplan, som vårdväg, som ungdomsprodukt — kommer inte att kunna fortsätta i sin nuvarande form.

Avslutningsvis

Jag tror inte att det var detta lagförslagsställarna hade i åtanke. De ville göra en gest till en målgrupp och visste inte vad som följde för den andra. Men lagar bygger inte på avsikter, utan på text. Och texten som ligger här stänger, läst ärligt, grinden till transitionsvården. Inte genom ett förbud uppifrån, utan genom den egna logik som lagstiftaren själv har skrivit in.

Konversionslagen skyddar homosexuella mot pastorn. Den skyddar, vare sig den vill det eller inte, också barnet mot kirurgen. Om vi verkligen menar det vi säger finns det ingen väg runt detta.