En feminism som inte vet vad en kvinna är
Gerrie Strik analyserar hur kvinnors rättigheter undergrävs när begreppet kvinna blir obestämt. Publicerad på memoma.nl den 16 maj 2025, kort efter den brittiska Högsta domstolens avgörande.
Det brittiska avgörandet återställde spelreglerna
Den 16 april 2025 slog Storbritanniens Högsta domstol fast att termerna ”kvinna” och ”kön” i Equality Act 2010 syftar på biologiskt kön, inte på självvald könsidentitet. En enkel mening med enorma konsekvenser: från och med nu vet den brittiska staten åter vad den menar när den talar om kvinnoutrymmen. Omklädningsrum, fängelseavdelningar, skyddade boenden, idrottstävlingar och kvoter – överallt där kön är juridiskt relevant sammanfaller begreppet åter med den faktiska biologin. Vad domstolen exakt beslutade och vad det innebär för könssegregerade utrymmen förklaras av vrouwenruimtes.nl.
För aktivister som i åratal hade hävdat att kön är ”en social konstruktion” var avgörandet en jordbävning. För kvinnor som diskrimineras, skyddas eller gynnas på grund av sitt kön innebar det att en rättslig ställning återupprättades – en ställning de hade sett försvinna utan större motstånd. Strik använder avgörandet som utgångspunkt för ett bredare argument: en feminism som inte vet vad en kvinna är kan inte försvara kvinnor.
Mainstreaming av genus och kvinnans försvinnande
Strik beskriver hur en akademisk och byråkratisk rörelse – mainstreaming av genus – under de senaste två decennierna i det tysta har urholkat begreppet ”kvinna”. Resonemanget lyder: alla har en inre könsidentitet, frikopplad från kroppen, och denna inre identitet ska vara vägledande för politik och lagstiftning.
”Människans biologiska kön har ingen betydelse för hennes identitet.”
Det låter som en filosofisk ståndpunkt; i praktiken är det ett politiskt ingrepp. För så snart ”kvinna” inte längre syftar på den hälft av mänskligheten som kan bli gravid, menstruerar och statistiskt löper större risk att utsättas för sexuellt våld, försvinner också det rättsliga skyddet för denna grupp. Kvar blir då ett innehållslöst begrepp, en kategori som vem som helst fritt kan träda in i och ut ur.
”Naturens diktatur”
I den litteratur om mainstreaming av genus som Strik hänvisar till beskrivs det biologiska könet som ”naturens diktatur”, som måste övervinnas. Det är en förrädisk inramning. För den som säger att kön är förtryck säger samtidigt underförstått att kampen mot kvinnoförtryck egentligen är en kamp mot att vara kvinna. Därmed försvinner sexismens offer ur bilden.
Strik utgår från något annat. Att vara kvinna är ingen katastrof som måste upphävas; det är ett faktum i tillvaron. Katastrofen är att detta faktum historiskt och än i dag har kopplats samman med orättvisor. Lösningen är rättigheter – inte att upphäva själva faktumet.
Varför detta är avgörande för kvinnors rättigheter
”En feminism som inte vet vad en kvinna är kan inte effektivt försvara kvinnors rättigheter.”
Striks centrala formulering är inget ordspel. Kvinnors rättigheter har historiskt vunnits på grundval av kön: rösträtten, rätten till egen egendom, rätten till utbildning, rätten till abort och rätten till skydd mot sexuellt våld. Om kön försvinner som kategori försvinner också de personer som rättigheterna gäller.
I den nederländska kontexten märks detta på många områden: en man som kallar sig kvinna och vill använda ett skyddat boende för kvinnor. En idrottare med manlig fysiologi som tävlar i damkategorier. En intagen med en historia av våld mot kvinnor som placeras i ett kvinnofängelse. I vart och ett av dessa fall splittras det rättsliga skydd som byggts upp för kvinnor för att tillgodose en enda man som säger sig känna annorlunda.
Kvinnoutrymmen är ingen lyx
Strik hävdar att kvinnoutrymmen – fysiska, juridiska och politiska – fyller en funktion som inte kan ersättas av retorisk välvilja. Ett skyddat boende för våldtäktsoffer är inget privilegium för kvinnor; det är en minsta förutsättning för att återhämtning ska vara möjlig. Den som öppnar ett sådant utrymme på grundval av självdeklaration undergräver dess själva existensberättigande.
Att föräldrar, lesbiska, kvinnliga fångar och feminister som för fram dessa argument i stor utsträckning kallas ”transfoba” är precis den strategi som Strik blottlägger: att beröva människor det språk som behövs för att föra diskussionen. För den som inte längre får säga vad en kvinna är kan inte heller säga vad som drabbar henne. Hur ordböcker, den brittiska domstolen och nederländsk lag definierar ordet kvinna beskrivs på letterbrij.nl.
Könsrealism är inte en antitransposition
En viktig poäng som alltför ofta går förlorad i denna diskussion är att könsrealister – som Strik – inte förnekar transpersoners existens. Vuxna får klä sig, leva och benämna sig själva som de vill. Det könsrealister motsätter sig är att individuell självdeklaration upphäver de juridiska könskategorier som skyddar andra människor – framför allt kvinnor och barn. Det är en avgörande skillnad. De riktningar inom feminismen som krockar i denna fråga beskrivs på sidan om genus och feminism.
Vad detta innebär för Nederländerna
- Den nederländska translagen kräver fortfarande ett sakkunnigutlåtande för ändring av könsregistreringen; lagförslaget som skulle göra självdeklaration möjlig drogs tillbaka 2025. Det brittiska avgörandet väcker frågan om vad den juridiska könsregistreringen innebär för likabehandlingsrätten.
- Idrottsförbund, skyddsorganisationer och kriminalvården kan inte längre gömma sig bakom ”vi följer självdeklarationen”.
- Det finns juridiskt utrymme för en särskild kvinnopolitik grundad på biologiskt kön, utan att transpersoner utestängs från allmänna medborgerliga rättigheter.