Vasterman: radikala feminister ser Transgenderlagen som ett hot mot kvinnor

Peter Vasterman hänvisar till NRC-artikeln av Menno Sedee, där könskritiska feminister – som av förespråkarna för Transgenderlagen avfärdas som ”radikala” – förklarar varför självidentifiering undergräver de kvinnoutrymmen som vunnits efter hård kamp.

Den skiljelinje som inte längre går att dölja

Den 11 september 2022 publicerade NRC Handelsblad ett reportage av Menno Sedee om den grupp feminister som motsätter sig den föreslagna ändringen av Transgenderlagen. Vasterman uppmärksammade artikeln eftersom den för första gången i den nederländska kvalitetspressen lät en grupp komma till tals som i åratal hade trängts undan: kvinnor som inte accepterar att den juridiska könsgränsen avskaffas. Regeringen Rutte IV vill ändra lagen så att ett domstolsförfarande och ett sakkunnigutlåtande tas bort. Då skulle en underskrift hos kommunen räcka för att officiellt byta kön. ”Med en lagändring blir det enklare att officiellt byta kön,” sammanfattar Sedee och Vasterman kärnan. Lagförslaget drogs tillbaka 2025; se det tillbakadragna lagförslaget om självidentifiering.

”Det allra största hotet mot kvinnor”

Feminister­na som uttalar sig i NRC-artikeln är inte obetydliga. Det är jurister, tidigare föreståndare för kvinnojourer, idrottstränare och historiker som har gedigen erfarenhet inom sina områden. Deras analys, så som NRC återger den: ”Könskritiska feminister ser detta som det allra största hotet mot kvinnor.” Det är inte en retorisk överdrift för publikens skull, utan ett underbyggt påstående. Om kön enbart blir en fråga om självidentifiering försvinner den juridiska kategorin ”kvinna” som skyddad grupp. Kvoter, statistik, hälsoforskning, skyddade boenden för misshandlade kvinnor, kvinnosport, kvinnofängelser, målgruppsinriktad politik – allt som den andra feministiska vågen vann under åttio år bygger på en mätbart avgränsad kategori. Gör kategorin öppen för självdeklaration, och grunden försvinner.

Den ena rättighetskampen tränger undan den andra

NRC-artikeln låter också motståndarsidan komma till tals: ändringen sker ”till transgender­rörelsens vrede”. Inte för att transorganisationer motsätter sig förenkling – det är tvärtom något de vill ha – utan för att de avfärdar varje fråga om kolliderande rättigheter som transfobi. Vasterman påpekar att det är just denna mekanism som i andra västländer har lett till rättsprocesser, stängda kliniker och politiska katastrofer: ett rättighetsramverk som framställer sig som en ren utvidgning av friheten, samtidigt som det i praktiken begränsar en annan grupps – biologiska kvinnors – rättigheter. NRC-artikeln tydliggör för första gången denna konflikt i ett etablerat nederländskt medium.

Vad ändringen konkret innebär

Den nuvarande Transgenderlagen (sedan 2014) kräver ett sakkunnigutlåtande från en psykolog eller läkare. Ändringen tar bort detta krav. Vasterman påpekar i sina andra analyser att den utvärdering som ligger till grund för avskaffandet är metodologiskt svag – tre intervjuade psykologer, fyra enkäter med otydliga urval och en enkät med nio deltagare. Parlamentet rekommenderas att på denna grund ta bort en tröskel som faktiskt fungerar i praktiken: nästan tre fjärdedelar av kommunala tjänstemän upplever utlåtandet som ett hinder mot bedrägerier och förhastade ändringar. Om utlåtandet försvinner återstår ett öppet självidentifieringssystem som i varje land där det införts inom fem år har lett till rättsprocesser om kvinnoutrymmen.

Varför detta inte är ”en liten lagändring”

Den nederländska politiska eliten har i åratal framställt ändringen som en teknisk justering. Att den blev offentligt omstridd först 2022 är enligt Vasterman ett symptom på de nederländska mediernas blindhet i denna fråga. I Storbritannien ledde ett liknande förslag – reformen av den skotska lagen om könstillhörighet – till en politisk kris, Nicola Sturgeons avgång och till slut ett stopp från Westminster. I Spanien följde en omvälvning i statistiken över kvinnorelaterad brottslighet efter att lagen om själv-ID trädde i kraft. I den engelskspråkiga världen demoniseras kvinnor som pekar på dessa konsekvenser – JK Rowling är det mest kända exemplet – genom samordnade kampanjer. Samma dynamik hotar i Nederländerna.

Etiketten ”radikal”

En av de skarpaste signalerna i NRC-artikeln är själva inramningen. Kvinnor som pekar på konkreta konsekvenser för kvinnoutrymmen beskrivs inte som bekymrade, kritiska eller juridiskt kunniga. De får etiketten ”radikala” – en beteckning som i åratal har förknippats med terrorism, extremism och irrationalitet. Vasterman påpekar att detta har blivit mediernas standardram för kvinnor som ifrågasätter läran om självidentifiering. Ordvalet är ingen detalj: det avgör om läsaren uppfattar rösten som legitim eller hotfull. Hur ordval och urval av källor styr bilden i könsdebatten beskrivs på gendermedia.nl. Att NRC åtminstone låter dessa röster komma till tals är en vinst. Att de fortfarande bär på en delegitimerande etikett är precis det som feministerna kämpar mot.

Vad som står på spel

Transgenderlagen är inte den enda plats där denna skiljelinje går, men den är den mest konkreta. Den som låter kön sammanfalla med självdeklaration accepterar att en biologiskt manlig kropp hör hemma på ett skyddat boende för kvinnor, i ett kvinnofängelse, i ett kvinnligt omklädningsrum eller i en kvinnlig idrottstävling så snart personen kryssar i det. Att de könskritiska feministerna som påpekar detta använder etiketten ”det allra största hotet” är ingen hysteri. Det är en konsekvensanalys. Vasterman ger dem i sin analys det erkännande som de flesta redaktioner nekar dem: att tas på allvar för vad de faktiskt säger, inte för hur de passar in i den rådande ramen.