Hem › Ungdomar › Idrott och transungdomar
Idrott och transungdomar
Idrotten är ett av de få områden där den biologiska verkligheten med två kön blir synlig på ett direkt och mätbart sätt. Det gäller elitidrotten, men — tvärtemot vad som ofta antyds — även ungdomsidrotten. En idrottspolitik som i inkluderingens namn bortser från prestationsskillnaderna mellan biologiska pojkar och flickor sviker just de flickor och unga kvinnor för vilka flick- och damklasserna en gång skapades.
Kroppen utvecklas könsspecifikt — även före puberteten
Det hävdas ofta att fysiska skillnader mellan pojkar och flickor uppstår först i puberteten. Det stämmer delvis, men inte helt. Även före puberteten finns mätbara skillnader i muskelmassa, hjärt- och lungkapacitet, hemoglobin och grovmotorisk utveckling, delvis till följd av androgenexponering före och efter födseln. Under och efter puberteten växer denna skillnad kraftigt: längre lemmar, större hjärtan och lungor, högre muskelmassa, högre bentäthet och högre hemoglobinvärden. Mycket av detta består även vid senare hormonbehandling.
Vad pubertetsblockerare gör — och inte gör — i detta sammanhang
För en biologiskt manlig ungdom som får pubertetsblockerare före den manliga puberteten uppstår de typiskt manliga fördelarna delvis inte. Det låter som en lösning på frågan om idrottslig rättvisa — men i själva verket innebär det att man byter ut ett socialt rättviseproblem mot ett medicinskt problem: lägre bentäthet, störd tillväxt, konsekvenser för den sexuella utvecklingen och en nästan säker övergång till livslång hormonbehandling. En lösning som permanent skadar barnets fysiska utveckling är ingen lösning. Se Pubertetsblockerare och Dutch Protocol.
För en biologisk pojke som har gått igenom den manliga puberteten och därefter får östrogen gäller att en betydande del av de fysiska fördelarna finns kvar. Forskning (bland annat Hilton & Lundberg, 2021) visar att 12 månaders hormonbehandling inte eliminerar prestationsfördelarna.
Flickors och unga kvinnors intressen räknas också
Flicktävlingar finns eftersom flickor annars knappast skulle kunna nå framgångar mot pojkar i samma ålder. Att utan förbehåll tillåta biologiska pojkar — oavsett om det gäller fotboll, rugby, cykling, tävlingssimning eller kampsport — undergräver själva skälet till att dessa tävlingar finns. Detta är ingen abstrakt filosofi: det handlar om pallplatser, stipendier, skaderisker i kontaktsporter och rättvisan i hela idrottssystemet för flickor.
Säkerhet i kontaktsporter
I kontaktsporter (rugby, fotboll, kampsport, hockey) tillkommer en extra dimension: skaderisken. World Rugby beslutade 2020, på grundval av säkerhetsforskning, att transkvinnor inte får tävla i damklasser på elitnivå. Även inom ungdomstävlingar växer insikten om att skyddet av flickor mot skador är ett legitimt intresse som kan väga tyngre än ett inkluderingsanspråk.
Rekreation kontra tävling
Vid rent rekreativt idrottande ser intressena annorlunda ut än vid tävlingsidrott. Ett barn som deltar i en gymnastikklubb eller en kvartersturnering har nytta av att få vara med och ha roligt — och där kan individuellt anpassade lösningar hittas utan att i princip avskaffa flick- eller pojkklassen. Inom tävlingsidrott, där platser, titlar och vägen till elitidrotten står på spel, är en tydlig indelning efter biologiskt kön den mest rättvisa.
Politiken är i förändring
Internationella idrottsförbund blir allt tydligare. World Aquatics (simning), World Athletics (friidrott), UCI (cykling) och World Rugby tillämpar begränsningar som innebär att biologiska pojkar som har gått igenom den manliga puberteten inte får tävla i kvinnoklassen. Nederländska idrottsförbund ligger efter på denna punkt, ofta under press från inkluderingsorganisationer. En förnyad debatt pågår och är önskvärd.