Hem › Ungdomar › Skolan och transpersoner bland barn

Skolan och transpersoner bland barn

Skolan är ingen könsklinik. Ändå beter sig vissa skolor i praktiken på det sättet: genom att aktivt ”bekräfta” elever i en ny könsidentitet, med ett annat namn, andra pronomen och tillgång till andra omklädningsrum — och i ett växande antal fall utan att föräldrarna känner till det. Detta är ingen liten detalj i en inkluderingspolicy. Det berör direkt skyddet av minderåriga och föräldrarnas vårdnadsansvar.

En skolas primära uppgift: undervisning och trygghet

Skolor finns till för att utbilda barn och garantera deras trygghet. Det innebär att motverka mobbning, främja ett respektfullt bemötande och ge utrymme åt barn som avviker från en norm. Det innebär inte att utan föräldrarnas samtycke medverka till en psykosocial intervention som till och med den grundliga Cass Review (2024) säger inte är ett neutralt steg. Se Social transition hos barn och Cass Review.

”Affirm-without-parents”: ett växande problem

I Nederländerna — och i jämförbar utsträckning i andra västländer — händer det att en skola på en elevs begäran använder ett annat namn och andra pronomen, låter eleven byta om i ett annat omklädningsrum och i vissa fall medvetet underlåter att informera föräldrarna ”för att skydda eleven”. Denna policy skrivs ibland uttryckligen in i protokoll eller hämtas från material från COC eller Transvisie.

För föräldrar innebär detta en undergrävning av deras auktoritet och omsorgsansvar. En skolprofessionell kan ha goda avsikter, men är inte ytterst ansvarig för en minderårigs psykiska och fysiska utveckling — det är föräldrarna. En skola som systematiskt går förbi föräldrarna gör barnet till insats i en konflikt som barnet inte kan överblicka och försätter barnet i en lojalitetskonflikt som det inte kan lägga på någon annan.

Vad säger lagen?

I Nederländerna är föräldrar enligt lag de primärt ansvariga för minderåriga upp till 16 års ålder. Skolor får inte utan vidare diskutera frågor som rör barnet med tredje part utan föräldrarnas vetskap, än mindre underlätta irreversibla sociala interventioner. Att skolor i praktiken tillämpar andra riktlinjer är ingen giltig rättfärdigande grund, utan snarare ett skäl till juridisk oro. Föräldrar kan kräva ansvar för detta: skriftligen, genom att begära tillgång till dokumentationen, via klagomålsförfaranden och vid behov med juridisk hjälp.

Toaletter, omklädningsrum och idrottslektioner

När skolor tillåter biologiska pojkar i flickornas omklädningsrum — oavsett om det sker på grundval av en självdeklarerad könsidentitet — uppstår ett nytt problem: alla elevers integritet och trygghet, inte bara den transidentifierande elevens. I internationell rättspraxis och i allt högre grad även i nederländska policydebatter erkänns att lösningen inte ligger i att avskaffa könsuppdelningen, utan i att erbjuda ett neutralt tredje alternativ (individuell toalett, omklädningsbås) utan att upphäva den befintliga indelningen. Se även Idrott och transungdomar.

Undervisning om kön i skolan

Medborgarskapsundervisning är oumbärlig — men det är något annat än att okritiskt ta över aktivistiska narrativ. Undervisningsmaterial som lär barn att ”alla kan uppleva sig ha ett annat kön än det som fastställdes vid födseln”, att könsidentitet är frikopplad från kroppen eller att ”det finns fler än två kön”, är inte neutral vetenskap utan en ideologisk ståndpunkt. Skolor gör klokt i att även presentera den vetenskapliga debatten i denna fråga — Cass Review, SBU, COHERE och policyförändringar i Skandinavien — och inte bara intresseorganisationernas budskap.

Vad föräldrar kan göra

Be att få ta del av skolans policy om kön och transidentifierande elever. Fråga uttryckligen om skolan har riktlinjer för att informera föräldrarna. Diskutera frågan med mentorn och eskalera vid behov till skolledningen eller huvudmannen. Samarbeta med andra föräldrar. Insistera på att varje samtal om ditt barn går via dig — inte ”för säkerhets skull”, utan för att det är det lagliga och moraliskt riktiga.