Vasterman: Kampen mellan kön och genus
Peter Vasterman analyserar lagförslaget om en ny translag, Kathleen Stocks, Debra Sohs och Helen Joyces verk samt konsekvenserna av självidentifikation för kvinnor, vetenskapen och vården.
Ett lagförslag som stryker biologin
Lagförslaget om ändring av translagen, som Vasterman skrev om 2021, syftade till att göra det möjligt att ändra könet i födelsebeviset enbart genom en egen utsaga. Ingen sakkunnigbedömning, ingen kroppslig process. Förslaget drogs tillbaka 2025; translagen från 2014 kräver fortfarande ett sakkunnigutlåtande. Vasterman sammanfattar kärnan torrt: "det enda som räknas i den nya lagen är den 'upplevda könsidentiteten'". Därmed skulle det juridiska könsbegreppet skiljas från det biologiska. Det verkade vara en administrativ justering, men var i själva verket en förskjutning av vad en kvinna eller en man juridiskt är – från en observerbar egenskap till en inre känsla.
Tre filosofer som analyserar ideologin
Vasterman behandlar tre böcker: Material Girls av filosofen Kathleen Stock, The End of Gender av sexologen Debra Soh och Trans av journalisten Helen Joyce. Ingen av dessa författare förnekar att transpersoner förtjänar rättigheter. Det de ifrågasätter är påståendet att en inre "könsidentitet" bokstavligen gör någon till kvinna eller man. Deras arbeten tvingar fram en återgång till åtskillnaden: kön är biologiskt, genus är en uppsättning sociala förväntningar och självidentifikation förändrar inget av detta. Det är just denna åtskillnad som det nederländska lagförslaget suddade ut.
Biologin spelar roll – även för beteendet
Påståendet att könsskillnader enbart är sociala konstruktioner håller inte när man ser vad forskning på djur och människor visar. Fosterexponering för testosteron påverkar lekbeteende, yrkespreferenser och intressen. Soh analyserar detta ingående: bilden av ett "blankt blad" som enbart kulturen skriver på stämmer inte. Vasterman drar den logiska slutsatsen: om kön medför biologiska skillnader i beteende är påståendet att "kvinnlighet" är en rent social etikett ett ideologiskt, inte vetenskapligt, påstående.
En ny grupp flickor förändrar bilden
Sedan 2012 har enorma mängder tonårsflickor sökt sig till könskliniker utan någon tidigare historia av könsrelaterat obehag i barndomen. Plötsligt upptäcker de på TikTok, Tumblr eller i vänskapskretsar att de "egentligen skulle vara pojkar". Denna profil stämmer inte med den klassiska patient för vilken Dutch Protocol skrevs. Bakgrunden till denna nederländska behandlingsmodell beskrivs på annan plats på denna webbplats. Vasterman ser här hur Lisa Littmans hypotes om social smitta får empiriskt stöd. Påståendet att dysfori alltid är medfödd och alltid kvarstår bryter samman inför denna kohort.
Kvinnoutrymmen och idrotten under press
Så snart "kvinna" omdefinieras till "alla som känner sig som det", försvinner den juridiska grunden för könsspecifika anläggningar. Vasterman räknar upp: "Det handlar inte bara om separata toaletter, utan också om omklädningsrum, fängelser, skyddade boenden för våldsutsatta kvinnor och naturligtvis idrotten." Inom vart och ett av dessa områden finns säkerhets- eller rättvisehänsyn som uttryckligen bygger på biologiskt kön. Joyce dokumenterar i sin bok hur brittisk och amerikansk politik under loppet av några år förändrades utan offentlig debatt, med konkreta skadliga incidenter som följd.
Vetenskap med munkavle
Tabut mot kritik verkar kvävande på forskningen. Stock drevs bort av studenter och kollegor vid sitt universitet. Sådan utfrysning av oliktänkande beskrivs som mekanism på gendersekte.nl. Forskare som ställer frågor om pubertetsblockerare, social smitta eller samsjuklighet får etiketten "transfob". Vasterman beskriver att "många ämnen har förklarats tabu". Ironin är att vetenskapen i nästan varje medicinskt område där osäkerheten är så stor kräver mer forskning. Här kriminaliseras själva frågan.
Diagnostik som bygger på självrapportering
Vasterman pekar på ett grundläggande diagnostiskt problem: "Det är inte bara svårt att fastställa könsdysfori, eftersom allt beror på vad personen själv säger." Det finns inget objektivt test, ingen biomarkör, ingen röntgenundersökning. Diagnosen bygger på det patienten berättar – helst i en berättelse som stämmer överens med de befintliga kriterierna. För vuxna kan det vara en avvägning som måste accepteras. För trettonåriga flickor, ofta med autism, ätstörning eller depression, öppnar det dörren för irreversibla ingrepp grundade på självrapportering.
Detransitionerade som blind fläck
En växande grupp före detta patienter – framför allt unga kvinnor som fick testosteron och mastektomi under tonåren – berättar offentligt om ånger och bestående kroppsliga skador. Transaktivister reagerar med förnekelse eller bagatellisering. Vasterman kallar detta en kvävande effekt "som inte bara skadar kvinnors samhällsposition, utan också har kvävande effekter på vetenskapen". Den som tystar dessa röster utesluter just den kohort som har mest att säga om behandlingens resultat.
Vad som står på spel
Vasterman gör en syntes: kampen handlar inte om huruvida transpersoner existerar eller förtjänar rättigheter. Det gör de. Kampen handlar om huruvida en upplevd etikett ska skriva över kroppens faktiska biologi – juridiskt, medicinskt, idrottsligt och språkligt. De tre böcker han behandlar säger nej till detta, på tydliga vetenskapliga och filosofiska grunder. Det nederländska lagförslaget sade ja, utan att debatten någonsin fördes på ett hederligt sätt. Skillnaden mellan dessa två ståndpunkter kommer under de närmaste åren att forma varje politisk diskussion om omklädningsrum, kliniker, idrott och yttrandefrihet.