Vasterman: 1 728 procents ökning av transvården sedan 2012
Peter Vasterman ställde de officiella nederländska vårdsiffrorna mot varandra och kom fram till en slutsats som den amsterdamska könskliniken helst inte vill höra högt: vårdbehovet har ökat med 1 728 procent på tio år, och det är inget biologiskt fenomen.
Från 289 till 5 280 patienter
År 2012 var 289 personer under behandling vid en nederländsk könsklinik eller en psykiatrisk vårdinrättning med denna profil. År 2022, exakt tio år senare, var de 5 280. Dessutom stod 5 753 personer på väntelistan. Vasterman räknar ut att det motsvarar en ökning med 1 728 procent. Ingen medfödd neurologisk funktionsnedsättning uppvisar en sådan kurva. Inte typ 1-diabetes, autism eller schizofreni. Det som däremot uppvisar sådana kurvor är socialt spridda identitetsbetonade etiketter bland ungdomar, trender inom den psykiska vården och kulturell smitta via kamratgrupper och sociala medier. Vad forskningen säger om denna sociala spridning finns på transplek.nl.
Väntelistan växer snabbare än kapaciteten
Väntelistestatistik finns först från och med 2018. Då väntade 1 491 personer. Fyra år senare: 5 753. Det är en ökning på nästan 300 procent på fyra år. Vasterman påpekar att vårdinstitutionerna själva använder dessa siffror för att argumentera för utökad kapacitet. Men logiken går åt andra hållet: ju större behandlingskapacitet, desto lägre tröskel och desto större tillströmning. Väntelistan är inget mätinstrument för en underliggande sjukdom, utan en spegling av en social process som göder sig själv.
Tre fjärdedelar flickor — och det är nytt
Det mest oroande talet i Vastermans analys är könsfördelningen. Mellan 2012 och 2018 ökade antalet ansökningar bland flickor med 1 074 procent. Bland pojkar var ökningen 493 procent. År 2018 var 75 procent av alla ungdomar som sökte vård biologiskt kvinnliga. Fram till omkring 2010 var minderåriga sökande fortfarande övervägande pojkar. På åtta år förändrades detta helt. Ingen biologisk åkomma förändras på det sättet. Däremot kan en social identitet göra det, särskilt när den sprids via plattformar där tonårsflickor är starkt representerade — Tumblr, Instagram, TikTok. Samma sneda könsfördelning återkommer i siffrorna över ungdomar som kallar sig trans eller könsdiversa.
Den internationella parallellen
Vasterman jämför de nederländska siffrorna med siffrorna från Storbritannien och Kanada. I England ökade antalet remisser till Tavistock-kliniken med mer än 4 000 procent mellan 2009 och 2019 — och även där förändrades könsfördelningen från övervägande pojkar till övervägande flickor. Samma mönster syns i Kanada. Tre högt utvecklade västländer, samma tidslinje och samma demografiska förändring. En medfödd störning följer inte kulturella gränser, men uppvisar inte heller synkrona explosioner i en specifik undergrupp. Det gör däremot ett sociokulturellt fenomen.
Vad siffrorna inte berättar
Den officiella nederländska statistiken berättar inte hur många av de behandlade ungdomarna som senare ångrar sin transition. Den berättar inte hur stor andel som fortsätter att leva med ihållande dysfori och hur stor andel som överger identiteten. Den berättar inte vilka samsjukligheter — autismspektrumtillstånd, ätstörningar, depression eller trauma — som föregick ansökan. Den berättar inte hur många ungdomar som får pubertetsblockerare eller efter hur många diagnostiska samtal. För alla dessa frågor saknas nederländsk forskning. En senare nyhetsartikel rapporterar att drygt fyra av fem ungdomar som remitterats till Amsterdam UMC inledde en medicinsk behandling. Det som faktiskt finns tillgängligt är tillväxtkurvan. Och den kurvan är ingen medicinsk bild, utan en sociologisk bild.
Varför siffrorna spelar roll
Vasterman är mediesociolog, inte läkare. Han har inget intresse av behandlingsresultaten. Det han däremot har är ett yrkesmässigt perspektiv på hur siffror styr den offentliga debatten. Hans poäng är att den nederländska transvården presenterar siffror inom en ram som inte lämnar utrymme för den mest uppenbara tolkningen. En ökning på 1 728 procent på tio år presenteras som att ”människor äntligen vågar söka vård”, att ”avstigmatisering fungerar” och att ”vi behöver större kapacitet”. Den alternativa tolkningen — att ett diagnostiskt stängsel har rivits ner och att en trend därefter har kunnat utvecklas innanför det — undersöks inte seriöst i den nederländska facklitteraturen. Vastermans förtjänst är att han åter för upp denna alternativa tolkning på bordet, med de nederländska institutionernas egna siffror som bevis.