Hur nederländska tv-framträdanden normaliserade könsvård utan stöd i evidensen

"Vi fick en våg av patienter som efter de första tv-sändningarna tänkte: det där är jag." Det sade Jos Megens, dåvarande samordnare för VU:s könsklinik i Amsterdam, när han blickade tillbaka på slutet av 1970-talet. Han och endokrinologen Louis Gooren medverkade då för första gången i nederländska talkshower som Sonja Barends program och Rondom Tien. Megens berättar att sjukhusets telefonlinjer stod "glödheta" dagen efter en sådan sändning. Den skildringen kommer inte från kritiker, utan från dokumentären Transgender Pioniers i NPO-programmet Andere Tijden, som bygger på public service-bolagets eget arkiv.

En klinisk verksamhet som sålde in sig själv på tv

Det är ett obekvämt faktum som sällan återkommer i den officiella historieskrivningen om nederländsk könsvård: patientströmmen till VU-kliniken växte inte främst därför att allmänläkare remitterade patienter utifrån kliniska kriterier, utan därför att människor kände igen sig själva i det de såg på tv. Megens kallar det själv en "våg" — ett ord som snarare för tankarna till allmänt intresse än till en noggrant screenad patientpopulation. Den amerikanska undersökande journalisten Mia Hughes beskriver denna mekanism i en aktuell essä för Genspect som en form av "iatrogen" tillväxt: behandlingsverksamheten skapade själv den efterfrågan som den sedan besvarade. Det är Hughes tolkning, inte ett fastställt faktum — men de underliggande händelser hon beskriver går oberoende att återfinna i det nederländska public service-arkivet.

Förhistorien: Otto de Vaal och fallet i Arnhem

Rötterna går ännu längre tillbaka. Amsterdamläkaren Otto de Vaal (1916–1993) motsatte sig redan från 1950-talet offentligt uppfattningen att transsexualitet var en psykisk störning, efter ett uppmärksammat behandlingsfall i Arnhem 1959. Enligt Amsterdam UMC:s egen jubileumshistorik grundade De Vaal 1972 tillsammans med plastikkirurgen Philip Lamaker Stichting Genderfonds — föregångaren till den senare VU:s könsklinik, där Gooren och senare Peggy Cohen-Kettenis vidareutvecklade den behandlingsverksamhet som 1998 skulle mynna ut i publikationen som internationellt blev känd som Dutch Protocol.

Det är slående vad Amsterdam UMC:s egen tillbakablick berättar — och inte berättar. Texten beskriver internationella symposier och kunskapsutbyte mellan läkare som drivkrafter bakom klinikens tillväxt, men nämner inte alls de inhemska tv-framträdandena — eller deras effekt på patientinflödet. Den medicinska självbilden är en berättelse om vetenskaplig uppbyggnad; bilden i det egna public service-arkivet handlar om folklig igenkänning via tv-rutan. Båda källorna rör samma period och samma personer, men berättar en annan historia.

Det som aldrig prövades på nytt

Hughes påpekar i sin essä att det medicinsk-etiska godkännande som VU gav 1976 för könsbekräftande kirurgi aldrig därefter omprövades i grunden, inte heller när kliniken växte från en småskalig vuxenverksamhet till en barn- och ungdomsavdelning med internationellt anseende. Det är ett långtgående påstående som vi inte själva har kunnat verifiera i något officiellt kommittéprotokoll — protokollen från sådana beslut är inte offentliga — men mönstret stämmer med vad vår egen dokumentation om Dutch Protocol visar: en behandlingsmodell som växte som klinisk praxis under flera decennier innan utländska tillsynsmyndigheter — från Cass Review till svenska SBU — började granska den underliggande evidensbasen systematiskt.

Den skillnaden är relevant för den nederländska allmänheten, som sällan har stannat upp och frågat hur den samhälleliga acceptansen för könsvård egentligen växte fram här. Inte genom en stegvis uppbyggnad av forskningsunderlag följd av information till allmänheten — utan genom information till allmänheten som låg före forskningsunderlaget, och vars praktik sedan själv tolkades som bevis på samhälleligt stöd.

Varför detta är mer än historia

Det här är inte en berättelse om onda avsikter. Megens och Gooren handlade utifrån övertygelsen att de hjälpte människor som inte hade någon annanstans att vända sig, och för vissa tittare var igenkänningen på tv utan tvekan det första steget mot adekvat hjälp. Men skillnaden mellan "många känner igen sig i detta" och "den här behandlingen har vetenskapligt stöd" är precis den skillnad som flera decennier senare, i samband med Cass Review och den svenska omprövningen, ändå behövde göras. Den som vill förstå varför det dröjde så länge måste inte bara studera den kliniska facklitteraturen, utan också vardagsrummet: vad som visades på nederländsk tv under 1970- och 1980-talen och vad man drog för slutsatser av utan att pröva det vidare. Hur rapporteringen utvecklades därefter beskrivs i artikeln om medier och den offentliga debatten. Arkivet med historiska nederländska källor på denna webbplats placerar medvetet de två nivåerna — den medicinska och den samhälleliga — bredvid varandra.

För den som vill följa de kliniska fortsättningarna på denna historia — hur VU-verksamheten efter 1980-talet formaliserades vidare till det protokoll som fick internationell efterföljd — finns en omfattande rekonstruktion på dutchprotocol.nl, med Cohen-Kettenis, Delemarre-van de Waal och Goorens roller under perioden 1980–1990.

Källor

Andere Tijden (NPO), "Transgender Pioniers", avsnitt 90. anderetijden.nl/aflevering/90/Transgender-Pioniers

Amsterdam UMC, "Hur pionjärer blev experter: 50 år av könsvård vid Amsterdam UMC", 2026. amsterdamumc.org

Mia Hughes, "How the Dutch Normalized Medical Madness", Genspect, 1 oktober 2026. genspect.substack.com/p/how-the-dutch-normalized-medical

NTvG, "Den första könsbekräftande operationen från kvinna till man i Nederländerna", 1959/60. ntvg.nl