DSM-III: transsexualitet blir en psykiatrisk diagnos

År 1980 publicerades den tredje upplagan av DSM, handboken för psykiatriska diagnoser från American Psychiatric Association. För första gången innehöll den diagnoser som rörde könsidentitet: transsexualitet hos ungdomar och vuxna samt könsidentitetsstörning hos barn.

Vad DSM-III fastställde

Diagnosen transsexualitet krävde en varaktig känsla av obehag inför det egna könet och en önskan att bli av med sina könskarakteristika och leva som någon av det andra könet. För barn infördes en separat diagnos. Båda diagnoserna tillhörde de psykosexuella störningarna.

Sambandet med homosexualitet

År 1973 hade American Psychiatric Association beslutat att homosexualitet inte längre skulle betraktas som en störning; skillnaden mellan de båda behandlas på sidan om kön och sexualitet. Vissa kritiker hävdade senare att den nya diagnosen för barn var en förtäckt ersättning för denna. Psykologerna Kenneth Zucker och Robert Spitzer, som båda medverkade i handboken, tillbakavisade detta 2005: enligt dem byggde diagnosen på klinisk forskning som hade inletts redan på 1960-talet.

Senare upplagor

I DSM-IV från 1994 slogs diagnoserna samman till könsidentitetsstörning. År 2013 ersatte DSM-5 den beteckningen med könsdysfori; se DSM-5: könsdysfori ersätter störning.

Vad är DSM?

DSM står för Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Den första upplagan publicerades 1952 och den andra 1968. Den tredje upplagan, som togs fram under ledning av psykiatern Robert Spitzer, innebar ett brott med det förflutna. För första gången fick varje störning en lista med noggrant definierade kännetecken, så att olika läkare skulle komma fram till samma diagnos hos samma patient. Därmed blev handboken också utanför USA en standard för forskning och behandling. I Nederländerna används DSM tillsammans med Världshälsoorganisationens internationella sjukdomsklassifikation, ICD.

ICD

Världshälsoorganisationen hade redan inkluderat transsexualitet i den nionde upplagan av ICD, som fastställdes 1975. I den tionde upplagan från 1990 infördes en separat grupp för könsidentitetsstörningar, med diagnoser för vuxna och barn. De två klassifikationerna utvecklades därefter i samma riktning, tills ICD-11 år 2019 tog bort diagnosen från kapitlet om psykiska störningar.

Revideringen 1987

I den reviderade tredje upplagan, DSM-III-R från 1987, flyttades diagnoserna till gruppen störningar som vanligtvis börjar under barndomen eller ungdomsåren. Dessutom infördes en diagnos för ungdomar och vuxna med varaktigt obehag inför det egna könet, men utan önskan om en operation. Därmed erkände handboken att inte alla med dessa känslor vill genomgå en fullständig kroppslig anpassning. Den tanken utvecklades senare i det bredare begreppet könsdysfori.

Betydelse

Införandet i DSM-III sammanföll med de första internationella behandlingsriktlinjerna, som hade publicerats året innan; se de första Standards of Care. Tillsammans gav de behandlingen en fast struktur: en psykiater eller psykolog ställer diagnosen, och först därefter följer hormoner och eventuellt en operation. Detta upplägg följdes i de flesta länder under flera årtionden.

En officiell diagnos gjorde forskning, behandling och ersättning möjlig och gav läkarna ett gemensamt språk. Samtidigt innebar den att transsexualitet klassificerades som en psykisk störning. Denna spänning mellan tillgång till vård och stigma präglar än i dag diskussionen om diagnosen könsdysfori.