Starten för den nederländska könsbekräftande vården för unga

År 1987 startade psykologen Peggy Cohen-Kettenis vid UMC Utrecht en mottagning för barn och ungdomar med könsidentitetsproblem. Det var den första kliniken av detta slag i Europa. Fram till dess var vården vid transsexualism inriktad på vuxna; unga behövde vänta tills de blev myndiga.

Varför en särskild klinik för unga

Tanken bakom kliniken var att vissa unga skulle kunna ha nytta av tidiga insatser. Den som går igenom puberteten med det kön man tilldelades vid födseln får kroppsliga kännetecken som senare är svåra eller omöjliga att förändra. Teamet ville undersöka om noggrant utvalda unga kunde få hjälp tidigare.

Kliniken arbetade stegvis: först en omfattande psykologisk utredning och därefter eventuell medicinsk behandling. Ur detta arbetssätt växte den behandlingsmodell fram under 1990-talet som internationellt blev känd som Dutch Protocol.

Från Utrecht till Amsterdam

År 2002 blev Cohen-Kettenis professor i medicinsk psykologi vid VU medisch centrum i Amsterdam. Vården för barn och ungdomar flyttade med och samlades där med den befintliga könsidentitetsvården för vuxna. Centret i Amsterdam, som nu är en del av Amsterdam UMC, blev världens mest kända könsidentitetsklinik.

Den fortsatta utvecklingen

De första ungdomarna som fick puberteten bromsad med läkemedel behandlades under 1990-talet. Den första vetenskapliga beskrivningen publicerades 1998; se den första publikationen om pubertetsblockerare. I dag erbjuds vård för unga på flera platser i Nederländerna, bland annat i Amsterdam, Nijmegen och Groningen, och väntetiderna har vuxit till flera år.

Vad forskningen på barn visade

Kliniken i Utrecht träffade både yngre barn och tonåringar och följde dem under längre tid. Forskningen ledde till ett resultat som i hög grad kom att påverka den senare vården. Hos de flesta barn som hade könsdysfori före puberteten försvann känslorna under puberteten; en stor andel av dem visade sig senare vara homosexuella eller lesbiska. Hos en mindre grupp kvarstod dysforin eller blev starkare. Därför valde teamet att inte behandla yngre barn medicinskt utan avvakta och se hur dysforin utvecklades kring pubertetens början. Vad denna strategi innebar och vad forskningen om att dysforin försvinner visar finns på transtijd.nl i artikeln om watchful waiting vid könsdysfori. Endast unga vars dysfori då kvarstod kom i fråga för behandling. De exakta siffrorna och hur barnen valdes ut vid den tiden diskuteras fortfarande.

Vem är Peggy Cohen-Kettenis

Peggy Cohen-Kettenis är klinisk psykolog och arbetade i Utrecht på avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri. Hon har publicerat hundratals vetenskapliga artiklar om könsdysfori hos barn, ungdomar och vuxna och betraktas internationellt som grundaren av vården för unga. Hon medverkade i de internationella riktlinjerna från WPATH och Endocrine Society samt i beskrivningen av könsdysfori i DSM-5. På så sätt spreds den nederländska modellen till de handböcker och riktlinjer som läkare använder världen över; se även Endocrine Societys riktlinje.

Betydelse

Kliniken i Utrecht började med några få remisser per år, främst barn vars könsdysfori hade börjat redan i tidig ålder. Det är en annan grupp än de ungdomar som sedan omkring 2014 har sökt vård i stort antal. Av de 1 470 ungdomar som remitterades till kliniken i Amsterdam mellan 2009 och 2019 påbörjade drygt fyra av fem en medicinsk behandling; se nyhetsartikeln om den studien. Den skillnaden spelar en stor roll i den aktuella debatten om huruvida den ursprungliga modellen kan tillämpas på dagens grupp.