Hem › Medicinskt › Falloplastik

Falloplastik

Falloplastik är den kirurgiska konstruktionen av en penis med hjälp av kroppsegen vävnad, i flera operationsfaser, vanligtvis utförd på biologiskt kvinnliga personer som lever som transmän. Det är tekniskt sett en av de mest komplexa plastikkirurgiska behandlingsprocesserna som finns, med en hög komplikationsfrekvens och ett stort antal nödvändiga uppföljande operationer. Slutresultatet är ingen funktionell penis i biologisk mening — det förekommer ingen spontan erektion, ingen spermieproduktion och ingen reproduktiv förmåga — utan en neopenis med varierande kosmetiska och funktionella resultat.

Tekniker och donatorställen

Den mest använda tekniken är en radiell underarmslambå (radial forearm free flap, RFF). Då avlägsnas en stor bit hud och underhudsvävnad från underarmen, inklusive blodkärl och nerver, och ansluts till blygdregionen. Ett alternativ är en anterolateral lår-lambå (ALT) eller en rygglambå (MLD). Alla metoder lämnar ett stort ärr på donatorstället — vid RFF är det ett framträdande, livslångt synligt ärr på underarmen som ofta känns igen som ett falloplastikärr.

Morbiditet på donatorstället

Att avlägsna en stor bit vävnad från arm eller lår är inget mindre ingrepp. Möjliga följder är: bestående nedsatt styrka och känsel i arm eller ben, begränsad handfunktion (vid RFF), kronisk smärta på donatorstället, känslighet för temperatur eller tryck, lymfproblem och ett kosmetiskt mycket synligt ärr. Vid ALT-teknik är ärret mindre synligt men den avlägsnade vävnaden större; vid RFF är ärret däremot mycket synligt.

Höga komplikations- och reoperationssiffror

Falloplastik har en av de högsta komplikationsfrekvenserna inom kirurgin. Stora patientserier visar att:

• Uretrala strikturer (förträngningar i den konstruerade urinröret) förekommer hos ungefär en tredjedel till hälften av patienterna och kräver nästan alltid ytterligare kirurgi.
• Uretrala fistlar (läckage som gör att urin tränger ut genom huden) är också vanliga; reparationen är svår och kräver ofta flera ingrepp.
• Lambånekros (delvis eller fullständig vävnadsdöd i den konstruerade penisskaftet) är en fruktad komplikation, där total förlust av neopenisen kan bli följden.
• Infektioner, hematom och sårsprickning förekommer ofta.
• Erektionsproteser, som krävs för penetrerande sex, har hög felfrekvens och måste regelbundet bytas ut.
• Reoperationer: det är normalt att en patient efter den första konstruktionen genomgår flera ytterligare korrigerande ingrepp, urinrörsrekonstruktioner och protesinsättningar. Tre till sex operationer är inget undantag.

Faser och tidsåtgång

En falloplastikprocess består vanligtvis av två till fyra planerade operationsfaser, med återhämtningsintervall mellan dem. Inklusive revisionsoperationer kan hela processen ta fyra till sex år eller längre. Det innebär ett betydande ingrepp i patientens liv.

Känsel och sexualitet

Taktil och erogen känsel försöker man återställa genom att ansluta nerver från lambån till nerver i blygdregionen. Resultaten varierar. Vissa patienter rapporterar god känsel, andra liten eller ingen. Sexuell funktion kräver nästan alltid en erektionsprotes; spontan erektion är biologiskt omöjlig.

Infertilitet och irreversibilitet

Ingreppet kombineras vanligtvis med, eller följer efter, hysterektomi och eventuellt ooforektomi, vilket innebär permanent förlust av fertiliteten. Själva falloplastiken är irreversibel: neopenisen kan avlägsnas, men den ursprungliga anatomin kan inte återställas.

Metoidioplastik som ett mindre omfattande alternativ

Metoidioplastik använder den klitoris som förstorats av testosteron. Resultatet är en liten penis med egen känsel, vanligtvis utan möjlighet till penetrerande sex. Komplikationsfrekvensen är betydligt lägre än vid falloplastik, och morbiditet på donatorstället saknas. För den som främst vill kunna kissa stående kan detta vara tillräckligt.

Ersättning

I Nederländerna utförs ingreppet vid Amsterdam UMC och ersätts av den grundläggande sjukförsäkringen inom ramen för könsbekräftande vård. Väntetiderna är betydande. Se även Väntetider och vårdprocess, Detransition och Cass Review.