Uppföljningsstudie: resultat efter hormoner och operation

Hösten 2014 publicerade forskargruppen i Amsterdam, under ledning av barnpsykiatern Annelou de Vries, en uppföljningsstudie av Dutch Protocol i tidskriften Pediatrics. Det är den studie som oftast åberopas världen över som bevis för behandling av unga.

Vad studien visade

Studien beskrev 55 unga vuxna som hade fått pubertetsblockerare som tonåringar, därefter könshormoner och slutligen en operation. De undersöktes minst ett år efter operationen. Könsdysforin hade försvunnit och det psykiska välbefinnandet var jämförbart med jämnårigas.

Kritiken

Gruppen var liten och hårt selekterad: endast unga med dysfori sedan tidig barndom, utan allvarliga psykiska problem och med stöd från sina föräldrar deltog. Det saknades en kontrollgrupp och uppföljningen gjordes kort efter operationen. Av de sjuttio deltagarna i studien från 2011 saknades femton; en av dem hade avlidit av komplikationer efter operationen. En brittisk upprepning vid Tavistock-kliniken visade ingen förbättring av det psykiska välbefinnandet. Veckotidningen The Economist sammanställde dessa invändningar 2023; se arkivartikeln om den artikeln.

Så var studien upplagd

Forskarna gjorde mätningar vid tre tillfällen: innan pubertetsblockerarna påbörjades, när könshormonerna påbörjades och minst ett år efter operationen. Vid dessa mätningar var deltagarna i genomsnitt nästan fjorton, nästan sjutton respektive nästan tjugoett år gamla. Gruppen bestod av 22 transkvinnor och 33 transmän. Förutom frågeformulär om psykiska besvär och könsdysfori undersökte forskarna utbildning, arbete, boendesituation och tillfredsställelse med livet. Ingen av deltagarna uppgav att de ångrade behandlingen; vad som är känt om ånger på längre sikt finns under siffror om detransition.

Mätningen av könsdysfori

En vanlig invändning gäller det frågeformulär som användes för att mäta könsdysfori. Det finns en version för pojkar och en version för flickor. Före behandlingen fyllde deltagarna i versionen för det kön de tilldelats vid födseln, och efter behandlingen versionen för det motsatta könet. Enligt kritiker, däribland den amerikanske psykiatern Stephen Levine, leder detta byte nästan automatiskt till en lägre poäng, oberoende av hur deltagaren faktiskt känner sig. Forskarna i Amsterdam anser däremot att bytet är logiskt, eftersom frågorna annars inte längre passar deltagarens situation.

Vilka som saknades

Av de sjuttio ungdomarna från den första studien deltog femton inte. En del hade opererats för mindre än ett år sedan, en del ville inte delta eller svarade inte, och några kunde av medicinska skäl inte opereras. En deltagare hade avlidit av en infektion kort efter operationen.

Senare nederländsk forskning

År 2022 publicerade gruppen i Amsterdam uppgifter om 720 unga som hade börjat med pubertetsblockerare mellan 1972 och 2018. Av dem fortsatte 98 procent med könshormoner. Forskarna ser detta som en bekräftelse på att diagnosen ställs noggrant. Kritiker tolkar samma siffra som ett tecken på att blockerare inte är en paus, utan början på en behandling som sällan avbryts.

Betydelse

Ingen annan klinik har hittills följt en grupp unga från början av behandlingen med blockerare till tiden efter operationen och publicerat resultaten. Det gör studien unik och förklarar varför både förespråkare och kritiker gång på gång återkommer till den.

Studien åberopades i riktlinjer och av kliniker i andra länder. Sedan omkring 2014 har det dock främst varit tonåringar vars dysfori började först i puberteten som sökt sig till behandling, ofta med samtidig psykisk ohälsa. Om resultaten också gäller dem är en central fråga i den aktuella debatten; se även Littmans artikel.