Den första utfallsstudien av Dutch Protocol

År 2011 publicerade forskargruppen i Amsterdam, under ledning av barnpsykiatern Annelou de Vries, den första studien av resultaten av Dutch Protocol. Fram till dess hade endast arbetsmetoden beskrivits; se publikationen från 2006.

Vad studien visade

Studien följde sjuttio ungdomar som fick pubertetshämmare mellan 2000 och 2008. De undersöktes före behandlingsstarten och på nytt strax innan de började med könshormoner. Under den perioden minskade depressiva symtom och beteendeproblem, samtidigt som den allmänna funktionsförmågan förbättrades.

Vad som inte förändrades

Varken könsdysforin eller missnöjet med den egna kroppen minskade under behandlingen med pubertetshämmare. Alla sjuttio ungdomar gick därefter vidare till könshormoner. Det har betydelse i den senare diskussionen om huruvida pubertetshämmare verkligen innebär en paus för eftertanke.

Begränsningarna

Gruppen var strikt utvald: endast ungdomar med dysfori sedan tidig barndom, utan allvarliga psykiska problem och med stöd från sina föräldrar. Det saknades en kontrollgrupp, så det är inte fastställt om förbättringen berodde på pubertetshämmarna eller på stödet och att ungdomarna blev äldre; den typen av forskning behandlas på sidan om kohortstudier inom transvården. Brittiska NICE tog med studien i sin bedömning 2020 och klassificerade evidensen som mycket osäker; se NICE-granskningen i arkivet.

Så var studien upplagd

Mellan 2000 och 2008 remitterades närmare två hundra ungdomar till kliniken i Amsterdam. Drygt hundra av dem fick pubertetshämmare. Studien beskriver de första sjuttio som därefter började med könshormoner. Vid den första mätningen var de i genomsnitt drygt tretton år gamla, och vid den andra nästan sjutton. Ungdomarna och deras föräldrar fyllde i frågeformulär om nedstämdhet, ångest, ilska och beteendeproblem, och forskarna bedömde den allmänna funktionsförmågan. Dessutom mättes könsdysforin och tillfredsställelsen med den egna kroppen.

Skillnader mellan pojkar och flickor

Resultaten var inte desamma för alla. Bland ungdomarna som hade fötts som flickor ökade missnöjet med den egna kroppen under behandlingen med pubertetshämmare i stället för att minska. Forskarna förklarade det med att pubertetshämmare visserligen stoppar puberteten, men inte förändrar kroppen i önskad riktning: det sker först med hormoner. Ungdomar som avbröt eller inte uppfyllde kriterierna för behandling följdes inte i studien.

Den brittiska upprepningen

Genuskliniken Tavistock i London inledde 2011 en egen studie för att pröva de nederländska resultaten. Den följde 44 ungdomar i åldern tolv till femton år som fick pubertetshämmare. Resultaten publicerades först 2021. Den psykiska funktionsförmågan hade varken förbättrats eller försämrats, och alla utom en gick vidare till könshormoner. Forskarna drog slutsatsen att de gynnsamma nederländska resultaten inte hade upprepats. Detta vägde in i den senare brittiska omprövningen; se NICE:s bedömningar.

Betydelse

Studien publicerades vid en tidpunkt då behandlingen redan spreds över världen: den internationella riktlinje som rekommenderade pubertetshämmare hade publicerats två år tidigare; se Endocrine Societys riktlinje. Rekommendationen föregick alltså den publicerade evidensen. Det är inte ovanligt inom medicinen när det gäller nya behandlingar, men det förklarar varför senare bedömningar lägger så stor vikt vid frågan om vad just denna grupp på sjuttio ungdomar egentligen visar.

Studien gav för första gången protokollet ett stöd i form av utfallsdata och citerades i riktlinjer. Tre år senare följde studien av samma grupp som unga vuxna; se uppföljningsstudien från 2014.