Amsterdam UMC och det nederländska protokollet
Amsterdam UMC (tidigare VUmc) utvecklade från och med 1990-talet det så kallade nederländska protokollet: pubertetsblockerare från Tannerstadium 2, följt av könsöverskridande hormoner från cirka 16 års ålder och kirurgi från cirka 18 års ålder. Internationellt presenterades detta länge som evidensbaserat. De ursprungliga nederländska studierna (De Vries, Steensma) visade sig dock vid en förnyad granskning ha allvarliga metodologiska begränsningar: små grupper, ingen kontrollgrupp, stort bortfall, snäva urvalskriterier och att en deltagare avled efter en operation. Påståendet att pubertetsblockerare ”är reversibla och ger tid att tänka efter” stöds inte längre internationellt; nästan alla behandlade barn går vidare till könsöverskridande hormoner.
Hur protokollet uppstod
Den första publikationen om pubertetsblockering kom 1998 och var skriven av Cohen-Kettenis och Van Goozen. År 2006 beskrev Delemarre-van de Waal och Cohen-Kettenis arbetssättet som ett protokoll: pubertetsblockerare från tolv års ålder, hormoner från sexton års ålder och operationer från arton års ålder. Utgångspunkten var att en ung person med blockerare får tid att tänka efter, medan den kroppsliga puberteten stannar upp. Mer om själva läkemedlet finns på sidan om pubertetsblockerare.
Studierna från 2011 och 2014
Underlaget kommer framför allt från två studier av teamet i Amsterdam. Utfallstudien från 2011 följde 70 ungdomar under behandlingen med pubertetsblockerare. Uppföljningsstudien från 2014 beskrev 55 unga vuxna efter hormonbehandling och operationer. Forskarna drog slutsatsen att könsdysforin hade minskat och att den psykiska funktionen hade förbättrats. Kliniker i andra länder hänvisade till dessa två studier när de började använda behandlingen.
Vad kritikerna invänder
Den brittiske sociologen Michael Biggs publicerade 2022 en analys av protokollets ursprung och vetenskapliga underlag. År 2023 följde en artikel av Abbruzzese, Levine och Mason, som hävdar att de nederländska studierna felaktigt betraktas som tillförlitliga. Deras invändningar är att det saknas en jämförelsegrupp, att gruppen var liten och noggrant selekterad och att framför allt de mest gynnsamma resultaten har rapporterats. I Zembla-sändningen den 26 oktober 2023 kallade metodologen Gerard van Breukelen vid Maastricht University avsaknaden av en jämförelsegrupp för förödande när det gäller frågan om behandlingen fungerar. Hur denna kritik nådde Nederländerna beskrivs i artikeln om den internationella kritiken.
Behandlarnas svar
Barn- och ungdomspsykiatern Annelou de Vries vid Amsterdam UMC sade till Zembla att en kontrollgrupp skulle vara oetisk, eftersom ungdomar som behöver behandling då inte skulle få den. Hon påpekade att mer forskning har publicerats sedan dess. En studie från 2022 av 720 ungdomar ur kohorten i Amsterdam, som hade börjat med hormoner efter pubertetsblockerare, visade att 98 procent fortfarande använde hormonerna vid den senaste kontrollen. Behandlare tolkar detta som ett tecken på att få ungdomar ändrar uppfattning. Kritiker ser det som en indikation på att blockerare inte är en neutral betänketid, utan det första steget i en medicinsk behandlingsprocess. Hur många remitterade ungdomar som påbörjar en sådan process beskrivs i nyhetsartikeln om ungdomar som remitterades till Amsterdam UMC.
Det aktuella läget
Arbetssättet har sedan 2019 fastställts i kvalitetsstandarden för somatisk transvård, som gäller för alla nederländska vårdgivare. År 2024 bad det nederländska parlamentets underhus om en utredning av behandlingens resultat. Hälsorådet bedömde den 30 juni 2026 att vården för ungdomar är omsorgsfullt utformad och konstaterade samtidigt att det finns begränsade uppgifter om oönskade effekter; se Hälsorådets yttrande. Storbritannien, Sverige och Finland vägde in samma osäkerhet som ett skäl till återhållsamhet. Siffror om klinikens patientantal och väntetider finns på trans-nederland.nl, på sidan om Amsterdam UMC:s könsklinik.